Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Man sitter gärna på Kjell Erikssons veranda

BOK: Är "Verandarevolutionären" en roman att erinra sig långt senare? frågar sig Kristian Ekenberg som har läst Kjell Eriksson.

Annons

Bo Svensson har gemensamt med sin skapare, författaren Kjell Eriksson, att de båda har flytt det kalla Norden för sydligare breddgrader. Medan Kjell Eriksson sitter i Brasilien och skriver, fördriver Bo Svensson sin begynnande ålderdom på en veranda i ett fiktivt karibiskt land.

”Verandarevolutionären” har två ansikten. Det ena visar rynkorna hos en kantstött och desillusionerad man som får en sista chans till kärleken; det andra ansiktet är spänt och thrillersvetten rinner, härjat av politiska intrigers sömnlösa nätter.

De två ansiktena är omaka och jag föredrar det förra.

Bo Svensson är en övervintrad vänsteraktivist från 1970-talet som inte nämnvärt har uppdaterat sina analysverktyg. Självinsikten finns dock, åtminstone i privatlivet. Stiltjen på verandan bryts när han kontaktas av revolutionärer som planerar att störta den korrupta regimen. Han dras in i ett politiskt spel vars konturer är vaga, ett schackspel som blir farligt då han inte vet hur pjäserna får förflytta sig.

Läs mer: Obehaglig framtidsbild hos Elisabet Rynell

Thrillerdelen av ”Verandarevolutionären” har jag lika svårt att engagera mig i som ett reportage i P1:s ”God morgon, världen!” om Sydamerika. Däremot trivs jag i Bos grubblande sällskap, i hans små förväntningar på livet. Han uppvaktar trevande en kvinna som han hoppas ska bli hans räddning, och insatserna höjs av att hon kanske är hans sista chans, och annars består höjdpunkterna i hans liv av att äta skaldjur i köket hos restaurangägaren Julia.

Bo Svensson är journalist och vid ett tillfälle i romanen säger han att han vill skriva en text som människor kan ”erinra sig långt senare”.

Eliminerar man thrillerdelen av romanen, har ”Verandarevolutionären” faktiskt mycket gemensamt med Per Hagmans självbiografiska ”Allas älskare, ingens älskling” som gavs ut tidigare i år. Hagman skriver om ”tunna band”, den ytliga men värmande gemenskap som kan uppstå mellan främlingar som ses ofta i en bar. Kjell Eriksson rör sig i samma stämningsland.

Läs mer: Klas Östergren i topp när vi listar favoritböcker juli-september

Styrkan i romanen ligger i personteckningen, inte bara av Bo Svensson, utan även de bifigurer som författaren gör levande med några få streck. Skavlan-typen Anthony Giro, som Bo inleder en försiktig vänskap med. Kloka Barbara, som får representera den mogna kärleken. Gamla Mr Underwood, som odlat kokosnötter i Malaysia, varit agent åt britterna och numera har råkoll på allt som sker i kvarteret.

Bo Svensson är journalist och vid ett tillfälle i romanen säger han att han vill skriva en text som människor kan ”erinra sig långt senare”. En fin ambition och en kvalitet i texter som uppmärksammas för sällan. Huruvida ”Verandarevolutionären” är en sådan text är för tidigt att säga, men potentialen finns, helt klart.

*

LITTERATUR

Kjell Eriksson

”Verandarevolutionären”

(Ordfront förlag)