Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mångkulturellt skrämmer

Det känns som om jag bor i ett främmande land, omgiven av människor som talar för mig okända språk.

Annons

Min känsla är sann; var tredje i Sverige boende person kommer från ett land med en helt annan kultur, religion och sätt att vara.

Det mångkulturella samhället skrämmer mig. Jag har aldrig tidigare som vit, svensk kvinna – förlåt schablonen – känt mig ensam, utsatt eller hotad av främmande människor.

Tvärtom har jag tyckt det varit spännande att möta annorlunda kulturer. Men nu, nu är jag helt enkelt rädd.

Jag skäms för denna rädsla och olustkänsla. Jag vill vara en en person som värnar om solidaritet, alla människors lika värde och rättvisa.

Dessa ord har alltid tidigare varit ledord i mitt liv. Nu gröps dessa ords värde ur. Och jag blir till en rädd och självcentrerad varelse. Usch!

Det politiska etablissemanget – vissa politiska partier mer än andra – Socialdemokraterna och gamla Folkpartiet – har velat göra – och gjort – Sverige till det bästa landet i Europa på att ta hand om asylsökande. Men politikerna har inte haft legitimitet för denna handling.

”Vanliga människor” har varit skeptiska och också framsynta på de negativa följderna av en alltför generös invandringspolitik. Detta återspeglar sig i att Sverigedemokraterna nu har ett nästan 20-procentigt stöd för sin politik Något som jag tror bara beror på just invandrarfrågan.

Nu är vi där vi är. Nu är det inte längre invandrings – eller flyktingpolitik det handlar om, utan det är migrationspolitik och folkvandring av gigantiska mått, som får stora negativa effekter på uppbyggda välfärdssystem. Hur detta ska lösas vet förmodligen ingen.

De två senaste åren har Sverige tagit emot 250 000 människor. 2015 kom 35 000 ensamkommande barn.

Varje vecka har 10 000 människor köat vid våra gränser (just nu är det färre på grund av vårvintervädret). Annorlunda uttryckt; varje dag skriver Migrationsverket in 1 800 asylsökande.

För 2016 beräknas att 170 000 söker sig hit och sedan fortsättningsvis mellan 50–100 000 varje år.

Detta går ju inte att hantera varken praktiskt eller ekonomiskt.

Det finns en akut bostadsbrist sedan många år–det byggs aldrig tillräckligt mycket. Och ska nu de nyanlända ha någonstans att bo behövs 100 000–tals nya lägenheter.

Dessutom vill de ”nya människorna” bo i storstäderna och gärna tillsammans med tidigare hitkomna landsmän.

När det gäller arbete finns ännu större barriärer att forcera. Dels kommer det inte att över huvudtaget finnas tillräckligt med arbetstillfällen – varken för ”oss” eller för ”de nya”.

Det beräknas att två tredjedelar delar av alla i dag befintliga arbeten kommer att försvinna genom automatik och datorisering. Sen kan man från politiskt håll lova arbete åt alla, men det är en bluff och lögn att påstå att detta är genomförbart.

När religionen bestämmer över politiken drabbas ofta kvinnorna hårdast. Det känns som om det svenska samhället viker ner sig inför seder som vi är helt främmande inför.

Varför är det ens tillåtet att bära slöja här? Varför har vi regredierat till medel-tiden?

Varför står vi inte upp för våra värderingar? Ska vi inte vara stolta över vad vi åstadkommit vad gäller kvinnofrigörelse och skaplig rättvisa mellan könen?

Det är religionskrig allt detta elände handlar om. Detta krig importeras till Sverige med gamla släktfejder och kvinnoförtryck i släptåg. All fokus borde ligga på att stoppa krigen–främst i Syrien. Inte med vapen utan med diplomati.

Ett migrationsgränsstopp vore en kortsiktig och temporär lösning.

Men Migrationskaoset är en ohyggligt svår fråga att lösa – om det ens går – om det inte redan är för sent. Lägg därtill klimat–och miljökrisen som också verkar mer eller mindre olöslig. Framtidsscenariot är mer än oroande.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons