Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Marcin Swierczek sörjer sin far

Hans pappa skulle göra en sista spelning ombord på M/S Estonia – men kom aldrig tillbaka.– Jag försöker gå vidare, säger Marcin Swierczek.

På hemresan från Tallinn spelar Henryk Gojs orkester ombord som vanligt.

Fartyget är försenat och håller hög hastighet för att klara tidtabellen. Men det gungar allt mer kraftigt och publiken får så svårt att dansa till musiken att bandet avbryter spelningen.

Klockan är 23.30. Marcins pappa Jerzy och en man i bandet lämnar dansrestaurangen Baltic Bar på däck 6 och går upp till tv-rummet, långt akterut på däck 8.

Regnet piskar mot fönstren. Vinden har tilltagit och är nu uppe i 20 meter i sekunden. Vågorna är fem meter höga.

Plötsligt kränger hela fartyget till. En croupier som överlever berättar i en olycksutredning om hur han kommer till tv-rummet och ser Jerzy och hans bandkamrat hålla i sig i en soffa samtidigt som de undrar vad som händer.

Panik utbryter ombord

Klockan är 00.15 och det som har hänt är att färjans bogvisir har lossnat. Vatten forsar nu in på bildäck.

I en högtalare hör de en kvinnas röst gråta: ”Larm, larm”. Strax därpå skriker en mansröst i högtalaren.

Det utbryter panik.

Croupiern beskriver hur han, Jerzy och några andra tar sig genom en korridor.

Sedan ner till däck 7 via en trappa.

Slagsidan är nu 30 grader.

De klättrar längs väggarna.

Sedan tappar de bort varandra.

"Trodde inte det var sant"

Klockan 07 på morgonen vaknar Marcin upp i Västerås och hör på nyheterna att Estonia sjunkit ute på Östersjön. Av 989 ombord finns endast 137 överlevande.

– När mamma berättade att pappa var på båten trodde jag inte att det var sant. Jag varken sov eller åt på flera dagar och tänkte att han hade tagit sig till någon avlägsen ö och klarat sig. Det tog flera månader innan jag förstod att pappa var borta, säger Marcin.

Hans pappa skulle göra en sista spelning ombord på M/S Estonia med sitt dansband. Sedan skulle han hem till Västerås igen.

Två av de fem bandmedlemmarna överlevde olyckan.

– En av dem ringde mig senare och grät när han beklagade sorgen. Men han sa inget om vad pappa hade gjort ombord, jag ville inte veta heller.

Svåra minnen

Marcin tystnar. Blicken försvinner bort. Han trevar efter orden hemma i lägenheten i Västerås som han köpte efter sin pappas bortgång.

Trots att det har gått 20 år sedan katastrofen den 28 september 1994 har han svårt att prata om det.

– Jag kan må bra under längre perioder men när jag tänker tillbaka på olyckan mår jag dåligt. Minnena efter pappa kommer tillbaka, de kommer alltid att finnas kvar. Han var sträng och ställde krav på mig men han hade ett gott hjärta och arbetade hårt för att försörja mig, mamma och min storasyster. Det är så synd att han aldrig fick möjlighet att träffa min nya familj, säger Marcin och kramar om sin sambo Olivia och deras son Filip, fem månader.

"Kommer träffa honom i himlen"

Marcin har accepterat att havet blev hans pappas gravplats.

– Men mamma ville att hans kropp skulle bärgas.

Ibland besöker han Östra kyrkogården i Västerås där en minnesplats finns över de 18 västeråsare som var ombord på Estonia. Alla omkom.

– Jag tänker ofta på pappa. Men jag är katolik och tror att jag kommer att träffa honom i himlen igen. Det känns ändå hoppfullt.