Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mathilda slipper matångest

Då, för nio år sedan, vågade jag inte fråga. Jag ville veta hur mycket Västeråstjejen som satt i sjuksängen vägde. Nu fick jag veta.

Annons

– 36 kilo. Och det känns så länge sedan. Det har hänt så mycket bra sedan dess, säger Mathilda Hofling.

Det var 2006 som Mathilda Hoflings kropp nästan inte ville vara med längre. Hjärtat rusade och vikten var alldeles, alldeles för låg.

Och mitt i alltihop skar sig kontakten med vården. Mathilda ville bort från landstinget Västmanland, hon ville testa ett behandlingshem i Varberg som hon hört mycket gott om. Det var för dyrt för landstinget.

– Jag tror att det var tack vare att VLT skrev om mig som jag fick en remiss till Varberg. Det var det som var bra.

– Det som inte var kul var att jag upplevde att ätstörningsteamet blev jättesura på mig. Det var krångligt när jag kom tillbaks.

Men nu är det nu.

En regnig vinterdag som ändå blir mysig när man sitter på Elsa Andersons konditori i Norberg. För det är i Norberg som Mathilda slagit ned bopålarna.

Det hänger ihop med allt det där bra som har hänt. Det började för många år sedan.

– Jag fick en diagnos på överrörlighet i mina leder. Det låter kanske knäppt, men det är skönt att värkande knän och axlar som hoppar ur led beror på det.

– Det är skönt, då slipper jag skämmas när jag går till doktorn.

2009 sa Mathilda Hofling upp kontakten med ätstörningsteamet i Västerås.

– Vi kom ingenstans. Det hände liksom inget.

– Då hade jag också fått en sjukgymnast på Erikslund som var helt fantastisk,

Ingela heter hon. Hon var ett stort stöd, fast hon kanske inte tror det.

Bäst av allt med året 2009 – det var när hon träffade sin blivande man, Andreas Risberg, bördig från Norberg.

– Jag blev så kär. Det hjälpte till så klart.

– Då var jag normalviktig, men nervös ändå. Ett tag ville jag inte alls prata om att jag haft anorexia, nu är det helt lugnt.

Har du tänkt på varför du drabbades så hårt av anorexia?

– Ja. Det var nog flera orsaker och inte bara en.

– När jag var 16 år gick jag från att simma sju kvällar i veckan till att inte röra mig alls. Jag hade ont i kroppen och kunde helt enkelt inte simma.

Mathilda fortsatte att äta som när hon tränade och gick upp i vikt. Hon trivdes inte med att vara rund och var deppig för att hon inte kunde träna.

När hon sökte läkarhjälp för värken sa läkaren så där i förbigående att det nog inte skulle skada om hon gick ned i vikt.

– Det är ju en ganska oskyldig kommentar, men den gick rätt in.

– Det började med att jag rensade bort allt onyttigt. Sedan tänkte jag att näej, jag måste banta.

På fyra månader gick Mathilda ned 25 kilo.

– När man kommit ned till en viss nivå står man och stampar. Då gjorde jag allt för att komma vidare, drack bara vatten och gick jättelånga promenader. I det läget tänker man inte klart.

– Jag kommer ihåg hur jag klämde runt magen och tänkte att de finns ju mer att ta av. Hur kan de säga att jag är smal?

Nu har hon rensat bort alla vänner som har ätstörningsproblem från facebook. Hon har sagt upp bekantskapen med sjukdomen.

Hon skäms inte eller tycker att det är jobbigt att prata om anorexia. Men siktet är inställt på andra saker i livet. På att kanske kunna skaffa ett hus och på att plugga.

Efter behandlingshemmet byggde hon upp tillvaron med små delmål.

– Brorsan sa, vi åker till New York som du alltid velat, men då får du gå upp i vikt först.

– Och jag tänkte, ’ja, jag går upp i vikt’.

Sedan blev det körkort. Läsa ifatt det hon missade i gymnasiet. Och hon hamnade i en ”frisk miljö”.

– Jag gjorde praktik på Porträttstudion i Västerås. Där upptäckte jag att fotografi verkligen är min grej. Jag tog med mig matlåda dit och det var inte mer med det.

– Jag tror inte det är bra att samla sjuka på ett ställe, som på ätstörningsenheten. Så här efteråt kan jag också fundera över varför ingen i gymnasiet sa något när jag blev så smal. Annat är min bästis Ida.

2010 var Mathilda Hofling utförsäkrad från Försäkringskassan.

– Min man peppade mig att starta en egen fotofirma.

Nu läser Mathilda till medicinsk sekreterare, hon vill ha tryggheten i en fast anställning.

– Mina klasskompisar vet ju inget om min bakgrund. När de pratar om att de måste banta så struntar jag bara i att delta i samtalet. Men jag bryr mig faktiskt inte.

När Mathilda blev gravid varnade anställda i vården för att anorexian kunde göra sig påmind igen.

– Men jag kände ingenting. Jag kommer ihåg när jag gått två veckor över tiden och ställde mig på vågen på mödravårdscentralen. När jag såg siffrorna på vågen så bara skrattade jag.

– Jag var glad och förvånad över att jag kunde ta det så.

På behandlingshemmet i Varberg fick hon en uppsättning verktyg för att hantera anorexian. Hon fick veta precis vad som händer med kroppen när den svälter. Och någonstans efter vägen blev hon också fruktansvärt less på att vara sjuk.

Åtta år har präglats av anorexia. Det får räcka helt enkelt.

– Jag vill att folk ska få reda på att man kan bli bra. Här är jag, och jag är helt frisk!

– Någon gång i livet skullejag vilja hjälpa anhöriga till anorexiasjuka. Finnas till som en mentor eller bollplank på något sätt. Men det får komma när det kommer.

Mathilda Hofling

Mathilda Hofling är 28 år och gift med Andreas Risberg. I mars 2012 föddes sonen Gösta.

Mathildas bästis Ida från gymnasiet var tärna på bröllopet för fem år sedan och är också gudmor till Gösta.

2011 startade Mathilda en egen fotofirma, sidan på facebook heter Fotograf Mathilda Hofling, men hon har även en blogg: fotografmathildahofling.blogg.se/

Nu pluggar Mathilda till medicinsk sekreterare i Falun.

Mathildas föräldrar bor kvar i Västerås, pappan Tomas Hofling var länge engagerad i Anorexiaföreningen.

Annons