Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mirakelbabyn Jennie är glad över vården och livet

När Jennie Olsson, 34 år, kom till världen tre månader för tidigt vägde hon 675 gram och var 32 centimeter lång.

Annons

Jennies dotter Felicia tittar på bilderna från VLT:s arkiv.

– Det syns att det är du, säger hon om bilden där Jennie hunnit bli nio månader gammal och närmade sig sex modiga kilo.

Bilden som visar en relativt nyfödd mamma tycker hon däremot är otäck. Armarna är tunna som stickor och Jennie ser väl mest ut som en liten fågelunge. Reportaget i VLT från 1982 hittar du här.

– Jag är nästan blind på ena ögat, jag har ledsyn. Det är väl det enda men jag har, säger Jennie Olsson.

Hon och dottern lever bland flyttkartonger just nu i huset i Broby, snart ska flytten gå in till Västerås.

– Mamma och pappa hade jättesvårt att få barn, så jag är ett provrörsbarn. Jag var också en av två tvillingar, men min bror klarade inte den för tidiga födseln.

Under barndomen märktes kanske sviterna av den för tidiga födseln mest. Eftersom bland annat inte ögonen var färdigbildade så fick hon problem med dom.

– Jag är född med glasögon. När jag var liten skulle jag också ha en lapp för ena ögat för att träna upp det andra.

– Ett tag funderade de på att frysa ögat som jag har ledsyn på, tydligen gjorde de så ibland. Jag är glad att jag har ögat kvar.

Skelett och leder var också mjuka väldigt länge. Att sitta i skräddarställning var förbjudet under lång tid i barndomen.

Jennie fick också en lillebror 1983.

– De som pratade mest om dramatiken kring min födelse var farmor och farfar. För dem var det viktigt att berätta för folk de mötte. De var stolta över att det gick bra.

Jennie Olsson var beredd på att det kunde bli svårigheter med att skaffa barn själv.

– Mamma och pappa tänkte att eftersom de haft svårt att få barn så kunde jag också ha det. De ville förbereda mig på det. Men det gick ju jättebra.

Dottern Felicia hämtar en babybild som föreställer henne själv och jämför med bilden av mamma. Det är olika modeller på barn. Felicia är klassiskt babyknubbig.

– Ibland tänker jag på min bror som dog. Jag funderar på hur han skulle ha sett ut och hur han skulle vara om han fått leva.

– Jag jobbar som städerska på lasarettet. Där ser man människor som kämpar, och som dör. Jag tror att man får en annan livssyn och empati när man får en start som min.

Jennie är tacksam över vården som klarade henne. Då, på 80-talet, överlevde ungefär hälften av spädbarn med en födelsevikt under ett kilo.

Jennie är fortfarande nätt och kort i rocken.

– Jag har alltid varit minst i klassen, men det är faktiskt inget jag har tänkt på eller brytt mig om.