Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Missförhållanden får inte sopas under mattan.

Äldrevården är ett verksamhets-område med, relativt sett, stor insyn. Det är den tack vare engagerade anhöriga och ansvarskännande personal. Utan dem hade de nu uppmärksammade missförhållandena på ett antal Caremaboenden kanske aldrig uppdagats.

I Caremaskandalens efterdyningar böljar diskussionen om äldrevården vidare. Och det med en för frågan sällan skådad intensitet.

Vågar man bli gammal? frågade Curt Persson, ordförande för Pensionärernas riksorganisations vid en utfrågning i riks-dagens socialutskott i går. Företrädare för Sveriges Kommuner och landsting, Kommunal, Vårdföretagarna, Socialstyrelsen, Demensförbundet och flera andra organisationer hade bjudits in för att diskutera äldreomsorgen.

En del av diskussionen handlade om de kravspecifikationer som kommunerna formulerar inför upphandlingar och i avtal. Härom veckan visade SVT:s Rapport ett inslag som handlade om naiva formule-ringar av typen ”tillräckligt med personal” eller ”omvården ska hålla god kvalitet”.

Det är uppenbart att kommunerna måste bli bättre på specificera – och följa upp – förväntningarna på vårdgivarna.

Däremot bör man motstå frestelsen att kräva statliga minimiregler. Olika personer kräver olika mycket tillsyn och omvårdnad, beroende på diagnos och hälsotillstånd, eller på tillgången till anhöriga.

Behovet av bemanning kan även variera beroende på teknisk utrustning och arbetssätt.

Generella regler skulle bara bli en fyrkantig bromskloss ute i verksamheterna, alternativt kringgås. Sådana regler är inte mycket att ha och sträva efter. Men de får heller inte bli så diffusa att de går att kringgås av den anledningen.

Problem och missförhållanden får inte sopas under mattan.

Samtidigt bör vi inte svartmåla äldreomsorgen generellt. Man ska komma ihåg att äldrevården är ett verksamhetsområde med, relativt sett, stor insyn, inte minst tack vare många engagerade anhöriga och ansvarskännande personal. Att problemen på ett antal Caremaboenden uppmärk-sammades, tyder på just det.

Det kan naturligtvis bli ännu bättre. Meddelarskyddet behöver till exempel utsträckas till att gälla fullt ut även i privat sektor.

Men om vi lyfter blicken lite: inom några år kommer 40-talisterna behöva mer vård och omsorg. Det här är, generellt, en resursstark generation. Där tidigare generationer i större utsträckning tackat och tagit emot vad välfärdsstaten serverat, lär 40-talisterna kräva god service och större valmöjligheter.

De offentliga resurserna är alltid knappa, varför fler resursstarka personer kommer att vara villiga att betala för privata alter-nativ och tilläggstjänster av olika slag.

Det är bra och skruvar upp kvaliteten i många delar av äldreomsorgen. Men då blir det ännu viktigare att kommunerna utövar rigorös tillsyn över de institutioner som, så att säga, bara erbjuder basutbudet – den offentligt finansierade hemtjänsten och de äldreboenden där människor som inte har råd med något extra får bo.

Det offentliga får aldrig avträda ansvaret för att alla medborgare ges en trygg och värdig ålderdom.