Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här börjar Power Meet

Västerås i mitten på 50-talet. En franskbyggd Matford med U-nummer och leopardmönstrad rattmuff rullar sakta nedför Stora gatan. Det var så det började, allt det som i dag har utvecklats till en kraft nästan större än hela stan, till Power Meet.

Annons

För egen del rymmer bilden också halva min själ. Man behöver inte gå längre än till Saga, bion ett stycke upp till höger.

Det var där jag smet in på "Fartfeber" 1953. Jag var 12 år. Reklamen talade om "en skakande skildring om ungdom i storstaden" och det var precis vad det var också. Jag lämnade bion i chock. Vilka killar! Gick det verkligen till så där?

När "Fartfeber" kom tillbaka på 60-talet lanserades den som "Raggarfilmen nummer 1!"

Det håller jag med om. Arne Ragneborn som ohängd slyngel är mer trovärdig än Ernst Hugo Järegård och alla andra ihop.

Det var också utanför Saga som jag några år senare såg en bil från Car Angels rulla förbi. Man hajade till i kvällningen. Car Angels var ju en av de där raggarklubbarna från Stockholm som man kunde läsa om i tidningar som Bildjournalen och Se.

De två andra var Road Devils och Teddy Boys. Devils är borta sedan länge, medan Teddy Boys har återuppstått på Panko bilskrot utanför Västerås. Det är aldrig för sent.

Om ni undrar vad killen till höger tittar på i skyltfönstret, så är det säkert senaste nytt från Uppmans Herrkonfektion. Uppmans låg i samma hus som Saga, Stora gatan nummer 18.

Mitt emot med adress Stora gatan 15 låg Eric Nilssons Musik, som ni ser helt inramad i flammande neon. Det är i mitt tycke den bästa lilla musikaffär som någonsin har funnits.

I rummet längst in fanns en spisarbar med vita hörlurar och det var där jag lyssnade på alla nya skivor med Elvis Presley. Några andra lyssnade jag aldrig på. Elvis var allt som gällde. Först i nattens mörker på Radio Luxembourg, sedan i lurarna hos Eric Nilssons Musik och slutligen i grammofonen hos tjejen under oss på Malmabergsgatan.

När jag 1957 fick en egen grammofon köpte jag varenda Elvis-skiva som fanns, bara för att i mitten på 60-talet spela sönder hela bunten i den Philips skivspottare som jag monterade i min fantastiska Ford Crown Victoria -56.

Många år senare köpte jag för stora pengar en ny samling singlar och EP med Elvis Presley. Men jag har också sparat de gamla. Tyskpressade RCA. Fullständigt utspelade, ändå de som slutligen gäller.

Så är det och så var det. Stora gatan mellan Sturegatan och Kopparbergsvägen är Västerås hjärta, precis på samma sätt som Kungsgatan är det mellan Sveavägen och Stureplan i Stockholm.

Båda gatorna är omistliga också på det sättet att det var här raggarrundorna lyste som allra mest, här som alla som räknades och ville synas rullade fram i neonblänket.

I Stockholm var det kungar som Bosse Gamen, Svempa och Roffe Pettersson, i Västerås lite mer vanliga killar som Frasse i sin mörkblåa DeSoto och ibland också jag själv och Västerås James Dean i hans gröna Wolsely med träpanel.

Och så nu är det plötsligt sommaren 2007, Power Meet och tiotusen amerikanska bilar på ett flygfält.

Ingen av dem kommer att rulla på Stora gatan, i alla fall inte förbi de gamla kvarteren där Saga och Eric Nilssons Musik en gång låg. Husen finns inte längre, i mina ögon knappt gatan heller.

Så vad tycker jag? Jag tycker förstås det är oerhört roligt att just Västerås tagit sig an Power Meet. Det är ändå Europas, ja, kanske världens största bilträff vi talar om.

Det tycker jag stan skall vara stolt över. Power Meet är ett skyltfönster mot världen, när avgasröken skingrats och kassorna räknats mycket mer plus än minus.

Ändå - alla de blanka bilarna till trots - skulle jag ge bra mycket för att ännu en gång se en ensam Matford sakta rulla ned mot ljusen vid Kopparbergsvägen. Vänster bort till Snickargatan, vänster in på Sturegatan och så vänster igen in på Stora gatan.

Det var den klassiska raggarrundan i Västerås, där som allt vad vi nu ser en gång började.

Sten Berglind

Mer läsning

Annons