Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

NHL-krönika: Därför är jag en fånigt stolt västeråsare

Johan Thalberg och Hockeybloggen VLT är ”on tour” i USA.

Annons

Halvvägs in i min USA-resa har jag fått uppleva hockeymatcher utöver det vanliga.

Två av ligans starkaste lag, St Louis Blues och Chicago Blackhawks, möts redan i den första rundan av Stanley Cup-slutspelet.

Spelet och inramningen har varit så intensiv att jag ibland tror att det är självaste finalen som spelas.

Innan nedsläpp i den första matchen i United Center (Chicagos hemmarena), kom laget ut till ett intro värt första akten i sommarens ”Summer Burst”. Efter det en nationalsång uppbackad av öronbedövande jubel från publiken. Det var så bra att jag inte kunde tro mina ögon.

Och så har det fortsatt.

Ibland är det svårt att sätta ord på händelser av den här kalibern, därför förmedlar jag mina upplevelser i videoform på Hockeybloggen. Jag utlovar gåshud!

I världens bästa liga, i en matchserie mellan två av världens bästa lag, går jag omkring i arenorna och sträcker på mig lite extra. Nästan så att jag känner mig lite fånig.

Ex-VIKarna Patrik Berglund och Dennis Rasmussen tillhör St Louis respektive Chicagos organisation, och jag märker hur uppskattade de är när jag pratar med insatt folk kring matcherna. Rasmussen som spelat majoriteten av säsongen i NHL, blev innan slutspelet nedskickad till AHL på grund av andra omständigheter än sin egen insats.

Men trots att han inte har deltagit i slutspelet så har han gjort intryck på Chicago-publiken. Deras bild stämmer överens med min egen: Den hårt jobbande och ödmjuke svensken. Extra kul är det att amerikanarna säger att han är en man för NHL - något som ”Musse” jobbat hårt för att bevisa i två säsonger. Det hårda jobbet och den ödmjuka inställningen verkar med andra ord ha burit frukt. Unga spelare, se och lär!

I Chicagos bittra rival återfinns Blues-veteranen Patrik Berglund. För det är verkligen vad han är. Att vara en veteran handlar inte för mig om att befinna sig på ålderns höst, utan vilken typ av respekt du för med dig.

Och Berglund är verkligen respekterad i NHL.

Lagkamrater, tränare, media och övrigt folk som jag stöter på i korridorerna skiner alltid upp när vi pratar om ”Bergie”, som de säger här borta. ”En stark och solid spelare som bjuder på sig själv utanför isen” är återkommande svar under mina frågestunder om honom.

Många är också ute efter att ”Bulan” borde producera mer poäng och hänvisar ofta till hans hårda skott. Men problemet är att personerna då inte riktigt har förstått hans roll i dagens St Louis. Han spelar inte powerplay och blir sällan utvald i lägen då laget jagar en kvittering eller ledning.

Istället har han blivit en gigant när det gäller att stänga ner motståndarens bästa spelare. Något som märks tydligt i den här matchserien, då det i Chicago fullkomligt kryllar av stjärnor. Det tar på krafterna att försvara och det är en av anledningarna till att den stora poängskörden uteblir. När jag under resan har pratat med Berglund så har han både accepterat och inte accepterat sin roll i laget. Han är en av de största vinnarskallarna jag har mött och för honom duger det inte att bara göra skillnad defensivt, han vill spela en avgörande roll på andra sidan planen också. Vilket han trots ganska lite istid imponerande nog gör ibland.

Berglund och Rasmussen är verkligen en uppskattad del av NHL.

När jag presenterar mig som ”Johan from Sweden” och i nästa mening förknippar mig med dem genom Västerås, så förstår ni nu kanske bättre varför jag känner mig så där fånigt stolt under matcherna.

Annons