Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blå toner i Konserthuset

Norska publikfavoriter och en amerikansk munspelare i högform. På lördagskvällen fylldes Konserthuset av blå toner.

Annons

För andra året i rad arrangerar Village Vänner en bluesfest i Konserthuset. Blues trivs kanske bättre i en mindre lokal men det är alltid skönt med bekvämlighet, i Konserthuset behöver publiken inte trängas och får sitta skönt.

:En och annan besökare var säkert besviken på att Roffe Wikström och Blues Caravan, med bland andra Deborah Coleman, ställde in sina framträdanden. Men det fanns ändå mycket att se och höra.

Först ut är Emil The Ecstatics som spelar i foajén. Det är alltid svårt att inleda en festival. Emil Arvidsson och hans medmusiker gör visserligen allt de kan för att det ska bli en minnesvärd spelning men det tänder aldrig till.

The Holmes Brothers, som har sina rötter i blues och gospel, imponerade inte heller. Kanske har åldern tagit ut sin rätt, medlemmarna börjar bli närmare 70 år och det känns inte riktigt som att musiken sitter ihop. Ljudet är inte heller det bästa. Gång på gång räddas konserten av deras uttrycksfulla sångröster, inte minst trummisen Popsy Dixons fantastiska falsettsång.

Förra året gjorde norska Tiger City Jukes stor succé när de spelade på bluesfesten. I år kom de tillbaka och publikfavoriterna gjorde inte någon besviken. Deras välarrangerade och stämningsfyllda bluesmusik ger genren hopp för framtiden.

Tiger City Jukes lyckas till och med att skaka nytt liv i den gamla bluesklassikern "Born under a bad sign". Det är imonerande. Lika imponerande som Harald "Whale Bone Slim" Stokkes känslosamma gitarrspel.

Men roligast, och kanske till och med bäst, under festivalen är amerikanen Billy Gibson. Den tanige munspelsvirtuosen far runt som en tätting på Konserthusets stora scen. Hela tiden uppmanar han publiken att komma upp på scenen och dansa vilket också blir fallet.

Billy Gibson är fast besluten att förvandla lokalen till en "juke joint" och han lyckas med sitt uppsåt. Det verkar inte heller finnas några begränsningar för vad han kan göra med ett munspel, eller "the Mississippi saxophone" som han säger.

Av någon märklig anledning avslutar soulbandet Patricia Page The Prophets kvällen. Det låter visserligen utmärkt men de känns malplacerade på en bluesfestival. Många valde också att gå hem i förtid.

Staffan Andersson

Mer läsning

Annons