Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag river ur min dagbok och visar upp den”

Linnea Henriksson är jazzkatten som slog igenom efter ”Idol 2010”. I afton gästar hon Mimerscenen på Fiskartorget och utlovar en ”pissbra” konsert.

Annons
Aktuell. En intensiv spelsommar ligger framför Linnea Henriksson. Låten Halmstad kommer garanterat spelas i kväll på Mimerscenen. ”Den hittade in i något många kände igen sig i.”

De flesta som satt på radion någon gång de senaste månaderna har nog inte undgått hennes hemvändar-låt ”Halmstad” från albumet ”Du söker bråk, jag kräver dans”, från i vintras. När vi talas vid har Linnea just avslutat dagens radiosändning med ”Hallå P3”, och är på väg för att producera ännu mer musik.

– En dag kommer kanske torkan, men så länge den inte gör det så kör jag.

Du är den enda tjejen på Cityfestivalens största scen. Hur ser du på det?

– Jag tycker alltid det är synd när det blir så få kvinnliga akter för det ger fel bild av hur det ser ut. Det finns säkert många anledningar till att det blivit en skev fördelning och eftersom jag inte är insatt i dem har jag svårt att uttala mig, men jag har själv varit bokare och jag tycker det ligger i bokarens ansvar att få fördelningen bra. Det blir mer intressant när det finns en bredd, det handlar inte om kön, utan mer om att blanda olika slags musik. Då kan det fungera med en sådan enkel sak som att blanda brudar och killar. Jämställdhet är kvalitet i mina ögon. Jag är väldigt tacksam att jag får komma med mitt band och vi ska minsann göra en pissbra konsert. Då axlar jag gärna rollen som den kvinnliga representanten även om jag hellre bara varit artist, som jag hade blivit om vi varit fler. Jag ser verkligen fram emot spelningen.

Hur politisk är du i ditt artisteri?

– Håller man micken i handen har man möjlighet att säga något viktigt. Däremot har man inget automatiskt ansvar, men det känns naturligt för mig. Jag vill gärna kunna använda den makten jag har fått genom att folk lyssnar till mig. För mig är det viktigt att kommunicera med publiken, det blir något annat då. När jag själv går på konsert uppskattar jag att den på scenen talar till mig.

På nya albumet lämnar du ut dig mer än tidigare. Åtminstone upplevs det så, hur känns det?

– Man är väl någon slags adrenalinsökare, jag river ur min dagbok och visar upp den, men skulle aldrig hoppa bungyjump. Som textförfattare har jag kanske utvecklats, jag vågar berätta. På svenska blir det en automatisk närhet till den jag är, det går inte att ducka för orden.

Låten ” Halmstad ” handlar om att lämna sin hemstad ”Att älska det man har. Vad är det för fel”. Ja, vad är det för fel?

– Versen har funnits med mig jättelänge. Jag visste inte var jag ville komma förrän i fjol. Jag var ju en av dem som stack från min hemstad och har märkt att det är ett småstadsfenomen – att det nästan är skamligt att stanna kvar. Som att man inte hade större ambitioner. Det kan jag bli ledsen av. Det känns som att låten nått ut, mitt sätt att säga både tack och förlåt till Halmstad. Det är dags för småstadsmänniskan att sträcka lite extra på ryggen.

Mer läsning

Annons