Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nu är det viktigare än någonsin att Göran Hägglund bjuder in och inkluderar sina motståndare till samtal och samarbete.

Göran Hägglund gick segrande ur striden om partiledarposten. Han har således jobbet kvar. Nu gäller det att han visar både anhängare och kritiker att rikstinget valde rätt person att leda partiet.

198–88. Så lyder siffrorna till Göran Hägglunds fördel, efter att ombuden i sluten omröstning i lördags sagt sitt om vem de tycker ska leda Kristdemokraterna.

Med det extra rikstinget ur världen vore det bra om de interna motsättningarna nu kan läggas till handlingarna. Det är hög tid att Hägglund och hans parti får lite lugn och ro, så att de kan fokusera på politik i stället för på personstrider. För som vi sett ganska många prov på det senaste året så har partiledarstrider (eller dito vakuum) inte särskilt positiv effekt i opinionsmätningarna.

Det extra rikstinget beslutade dessutom att ordinarie riksting framöver endast ska hållas vartannat år, vilket innebär att nästa gång blir under 2013. Detta bör ge Hägglund och den nya partistyrelsen lite andrum att definiera var partiet står och vart det är på väg. I sin iver att inte stöta sig med någon har partiets budskap blivit så utslätat och tillrättalagt att det i stället snart inte tilltalar någon. Utan rejäla, politiska krafttag kommer därför svaret på frågan vart det är på väg att vara ”ut ur riksdagen”.

Efter att ha gått segrande ur striden om partiledarposten har Hägglund i alla fall uppfattat sin uppgift helt rätt: att samla ihop partiet och se till att alla drar åt samma håll. Vid en pressträff efter omröstningen var han optimistisk och trodde att förutsättningarna för det var goda.

Det måste de vara. Ur kristdemokratiskt perspektiv är allt annat otänkbart. Alla måste bjuda till, från partitopp till lokala företrädare. Partiet har lite drygt två och ett halvt år på sig till nästa riksdagsval att ”samla trupperna” och bli ett parti att räkna med – en självständig och tydlig kraft i svensk politik.

Det hade förvisso uppgiften varit även om Mats Odell vunnit lördagens omröstning men nu ligger den på Hägglunds bord. Samtidigt som partistriden slitit hårt på Hägglund borde den ha stärkt honom – han vann ju trots allt omröstningen. Det är ur detta faktum han måste hämta styrkan att gå vidare och ta till sig av den kritik mot hans ledarstil som förts fram.

Nu är det viktigare än någonsin att han bjuder in och inkluderar sina motståndare till samtal och samarbete. Han har fått en chans att vända partiets sedan länge nedåtgående trend och få upp opinionssiffrorna till säkrare mark, bort från fyraprocentsspärren.

Socialdemokraternas nyvalde partiledare, Stefan Löfven, har på sätt och vis en liknande uppgift framför sig. Båda partierna går bakåt i opinionsmätningarna och de måste lägga interna motsättningar åt sidan för att partiet ska kunna leva vidare.

Det finns dock en avgörande skillnad. Löfven är ett oskrivet blad. Han har ingen del i den kräftgång som hans parti har gått de senaste åren. Hägglund är i högsta grad inblandad och har en massa gammalt groll i bagaget. Bengt Germundsson, populär lokalpolitiker och partibroder i Markaryds kommun, skrev i tidningen Världen i dag inför extratinget: ”All erfarenhet visar att det är i stort sett omöjligt för en ledning, oavsett bransch, att bryta en lång negativ trend.” (Germundsson var i höstas för övrigt inte helt främmande för att utmana Hägglund om partiledarposten.)

Hägglund har fått en chans att bli ett undantag som bekräftar den regeln. Han bör ta den.