Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Om modellen med starka och fria parter faller samman kommer andra aktörer att ingripa i löner och arbetsvillkor.

Medlingsinstitutet oroar sig för att färre är med i facket. Det kan gröpa ur den svenska modellen med kollektivavtal om löner hellre än politikerstyre.

Under vänstervågen på slutet av 1960-talet och 1970-talet fick den svenska modellen slagsida. Visst hade politikerna även tidigare då och då gripit in med lagstiftning om semesterveckor eller helgarbete, men i stort var det parterna som själv gjorde upp om löner och arbetsvillkor.

Det ändrades när Socialdemokraterna, trängda från både socialister till vänster och liberaler i mitten, blev mer ivriga att lagstifta. LO var till exempel inte alls pådrivande om att den nu i fackliga kretsar så omhuldade så lagen om anställningsskydd, Las, behövdes. Problemen vid uppsägningar hade tidigare klarats med avtal, där anställningstid och kompetens vägdes in.

Men nu stärktes arbetstagarnas och de fackliga organisationernas ställning genom lag.

Arbetsgivarna gav efter ett tag närmast upp om hela modellen och gick till storms mot centrala förhandlingar och ”korporativismen”. Fram till krisen på 1990-talet fungerade lönebildningen också dåligt. Avtalen blev höga, liksom prisökningarna. Efter ett tag var det dags att devalvera kronan igen, vilket är ett annat sätt att sänka reallönen (köpkraften).

Men efter krisåren har det gått bättre. Riksbanken och en stram finanspolitik har hållit inflationen pålitligt låg. Löne-ökningarna har inte urgröpt konkurrenskraften.

Men nu är statliga Medlingsinstitutet bekymrat. Fackföreningarna, särskilt LO tappar medlemmar, vilket på avtalsspråk heter att organisationsgraden sjunker. Försämringen av a-kassan nämns som ett skäl, att den fackligt högt organiserade industrin och offentliga sektorn tappar mark kan vara ett annat.

Det finns också flera tecken på att det har blivit ett rollbyte. De fackliga organisationerna får agera defensivt medan arbets-givarna kommer med nya krav om individuella avtal, slopad Las med mera.

VLT:s artiklar på nyhetsplats om att det blir färre fast anställda kan ses i det ljuset. Tidigare var anställningsformerna i Sverige alldeles för stela, utan utrymme för bemanningsföretag. Men när reglerna väl ändrades finns en risk att företagen ser tillfälliga anställningar inte bara som ett sätt att undvika tvära kast, utan även som en möjlighet undvika ett sociala ansvar för fast anställda medarbetare. Här spelar facket också en defensiv roll genom att vara skeptiskt, men kan inte göra så mycket.

Medlingsinstitutet framhåller att den svenska modellen förutsätter två starka parter, som förmår ta ansvar för avtalens nödvändiga kompromisser. När vågskålen tippade över för mycket åt det fackliga hållet fungerade modellen dåligt, men den skulle inte heller klara svagare fack med färre medlemmar.

Även företagen kan förlora på om facken blir för svaga. För om modellen med starka och fria parter faller samman kommer andra aktörer att ingripa. Det är uteslutet att arbetsvillkor och löner skulle komma att bestämmas av arbetsgivarna. I länder med svagare fack blir det lätt mer strejker och krav på lagstiftning. I stället skulle politiker stifta mer lagar om sådant som minimilöner och skärpt skydd mot diskriminering. Det skulle ge jurister större möjlighet att agera i domstolar, och det kan bli värre för arbetsgivarna än dagens förhandlingar med fackliga motparter.