Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Agneta Lejdhamre: Lös problemet med kärnavfallet först!

"Jag och Centerpartiet tycker fortfarande illa om kärnkraft.

Annons

Men skälet till att jag/vi ändå gick med på uppgörelsen var att den innehåller så stora satsningar på förnyelsebara energikällor." Så ungefär tolkar jag Maud Olofssons försvar för den gångna veckans energiuppgörelse.

Förbudet mot att bygga ny kärnkraft är alltså upphävt. Det föranleder bland annat följande funderingar.

Olofssons kompromiss handlar också, enligt henne, inte enbart om att uppgörelsen innebar en satsning på förnyelsebar energi utan om att respektera att människor tycker olika. Men att tycka, ha en åsikt, är väl ändå något som måste skiljas från att låta sitt tyckande leda till handling? Om jag tycker att det är OK att kasta tomma målarburkar, gamla cyklar och orenat hushållsavfall i Mälaren, är detta en åsikt som andra, om än ogillande, kan förväntas acceptera att jag hyser. Men om jag omsätter min åsikt till handling, om jag verkligen slänger mina sopor i sjön, har då inte samhället skyldighet att hindra mig och, vid behov, straffa mig för mitt tilltag?

Överfört till frågan om kärnkraft: Om någon tycker att kärnkraft är en framkomlig lösning på både nutida och framtida energibehov, så OK då? Men så länge som avfallsproblemet inte är till hundra procent löst och detta avfall utgör ett reellt hot mot livet på jorden, är det då inte lite fegt av en politiker att säga OK, vi tycker olika? Är inte detta liktydigt med att trivialisera riskerna med kärnavfallet till en liten struntsak? Således: Kom igen med en lösning på avfallsfrågan, innan kärnkraften accepteras!

Ett annat problemområde, inte alls berört iden aktuella uppgörelsen, är signalerna till omvärlden. I Sverige är det, om vi förtränger avfallsproblematiken, förmodligen möjligt att konstruera tämligen säkra kärnkraftverk, även om olika så kallade incidenter litet då och då inte helt övertygar en kärnkraftsskeptiker. Men hur står det till i många av betydligt fattigare länder än Sverige? Vet vi att alla länder, i vilka medborgarna suktar efter en västerländsk livsstil, har råd och teknisk kunskap att bygga säkra kärnkraftverk? Och hur kommer avfallet att hanteras i länder som saknar Sveriges geologiskt sett relativt sett stabila berggrund?

Om Sverige satsar på kärnkraft, spelar vi då inte bort möjligheterna att visa att hög materiell levnadsstandard går att uppnå med förnyelsebara energikällor?

En annan sak i sammanhanget tycks mig svårbegriplig, nämligen vissa industriledares och fackförbunds entusiasm över det upphävda förbudet. Har de ingen tilltro till industrins förmåga att spara energi? Har de ingen tilltro till industrins förmåga till nyskapande vad gäller förnyelsebar energi?

Vidare far associationerna iväg till frågan om politikers trovärdighet. I alliansens valmanifest läser jag följande: "Förbudet mot att uppföra nya reaktorer kommer inte att upphävas under mandatperioden." Hoppsan, så gick det med den saken!

Sedan gällde det försäkran att inga skattepengar ska gå till kärnkraften. Men statligt ägda Vattenfall då? Jo, sägs det, eftersom det drivs på affärsmässiga grunder kommer skattebetalarna inte att förlora på kuppen. Likafullt är det ju skattepengar som kommer att användas för investeringar, även till nya kärnreaktorer. Rätta mig om jag har fel!

I Olofssons försvarstal för överenskommelsen ingick ett moment när hon, påtagligt känslomässigt berörd, hänvisade till ansvaret gentemot sina barn och barnbarn. Men barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnen då? Är det inte i det tidsperspektivet frågan måste ses?

Slutligen för denna gång: Hur klokt är det, för den politiska vitalitetens skull i samhället, att förstärka en redan påtaglig tendens till cementerad blockpolitik?

Agneta Lejdhamre

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons