Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Agneta Lejdhamre: Mönster skapar och återskapar tidsanda

”En kvinna bör alltid vara mild – alltid kärleksfull och överseende – som min lilla Lissi.” Detta fastslår en av herrarna i Anne-Charlotte Lefflers skådespel Sanna kvinnor, publicerad 1883 och för kort tid sedan visat i tv.

Annons
Rosa för flickor. Färgval på leksaker och kläder styr enligt Agneta Lejdhamre vad som är ”normalt” och ”självklart.

Maken i Lefflers teaterstycke har spelat bort familjens alla tillgångar och förmår sedan hustrun att skjuta till hela sin enskilda egendom för att rädda honom från ruin och vanära. Hustrun offrar bokstavligt talat allt för sin man. Med sitt teaterstycke satte Leffler ord på ett mönster som riskerade att förbli osynligt i den mån det inte komprimerades på sätt som i Sanna kvinnor: en tidsanda fångad i ett nötskal är vad som serveras.

Med undantag av vissa Thailandturistande män som talar bredvid munnen, skulle väl (nästan) ingen i dag uttrycka sig så oförblommerat. Har då dramats innehåll något som helst aktualitetsvärde i dagens Sverige? Min fråga rör allt framför allt det där som omger oss i det dagliga levda, konkreta livet, det där som på ett vardagligt plan berättar om det mönster som både skapar och återskapar dagens tidsanda gällande flickor och kvinnor, pojkar och män. Några inslag i detta vill jag lyfta fram.

Jag börjar på en avdelning för barnkläder respektive i en leksaksaffär. För flickor: pastellfärger, företrädesvis rosa, rynk på ärmar, lite småtajt även för de mycket små. För pojkar: klara färger men med dragning åt blågråttsvart. För flickor: rosaklädda dockor i rosa kartonger så långt ögat når; för pojkar: maskiner och apparater i blågrå lådor. Inget förbud föreligger för föräldrar att köpa en rosapyntad docka till en son eller en kranbil till dottern.

Men jag är rätt säker på att det tar emot, att det inte känns riktigt okej. Det innebär i så fall att givarens tvekan smittar ner barnet; de har nämligen ett osvikligt väderkorn på vad omgivningen betraktar som ”normalt” och ”självklart” oavsett om detta ”normala” eller ”självklara” är irrationellt eller styrt av kommersiella intressen.

Ett annat inslag i mönstret drabbar mig när jag stannar upp vid stormarknadens tidningshylla. Att räkna de tidningar som inte på framsidan har en kvinna som ler, är iklädd en krympt eller urvuxen tröja, gärna med plutmun, stundom gråtmild av kärlekstrubbel går snabbare än att räkna tidningar med annat motiv på titelsidan.

Härmed övergår jag till lite språkgranskning och finner att en svensk genomsnittsmänniska kallas Medelsvensson alternativt mannen på gatan (smaka gärna på begreppet ”kvinnan på gatan”). Jag finner även att en polis, präst, läkare, advokat som är kvinna kallas en kvinnlig polis, kvinnlig läkare, kvinnlig advokat fastän (nästan) ingen skulle komma på tanken att kalla en polis, präst, läkare som är man för en manlig polis, manlig läkare eller manlig advokat.

Vidare tycks det vara självklart för många att människor som har levt före oss kallas förfäder och att icke-yrkesutbildade människor i jämförelse med exempelvis läkare och präster påfallande ofta kallas lekmän, oberoende av kön.

Vad gäller karriärmöjligheter för kvinnor och män vet nästan alla som forskar att en kvinna måste publicera betydligt fler forskningsresultat än en manlig forskare för att få forskningspengar. Regeringens anslag till framstående forskning (excellensforskning), utdelade ganska nyligen, utgjorde ett pinsamt bevis på detta, då pengarna i stor omfattning tillföll manliga forskare. Könsfördelningen inom privata bolagsstyrelser med sina bottennoteringar vad gäller jämställd könsfördelning talar också sitt tydliga språk angående kombinationen kvinnor och karriär.

Beträffande ekonomi är det väl ingen i dag som förväntar sig att en kvinna skall ruinera sig för sin man. Men att hon hela livet igenom får lite mindre betalt för samma utförda arbete än manliga kollegor, i snitt 100 000 under en livstid, är inget som hittills har lett till folkstorm.

Däremot blev det ett ohyggligt hallå när Gudrun Schyman för att illustrera detta brände upp just 100000, donerade av två män som ville skänka av sitt kapital till ett för dem angeläget ändamål. Vi gör det i stället för att lägga pengarna nya bilar eller resor jorden runt, som en av dem uttryckte saken. Så ser de ut några inslag i det mönster som skapar och återskapar dagens tidsanda.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons