Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Aljazeera skrämmer arabvärldens diktatorer

Annons

Nästan dagligen bläddrar jag genom olika arabiska tidningar från dem som ramlar genom brevlådan eller kommer via internet. De är många. Från den irakiska Babil (Babel) till Al-Ahram (Pyramiderna) i Egypten, Anwar (Ljusen) från Libanon, Al-Akhbar (Nyheter) från Algeriet, Assabah (Morgonen) från Tunisien eller Mahatta (Station) från Libyen och Ayyam (Dagar) från Palestina och även Bayan (Bevis) från Emiraten.

Vad har alla dessa tidningar att berätta? Ingenting! Deras första sidor börjar med en stor bild på diktatorn, presidenten, emiren eller kungen. De sitter alltid lika fräscha och ungdomliga även om de är en bra bit över 80 år. De färgar sina skägg och har ett plagg på huvudet.

I över 40 år har jag för mitt arbete varit tvungen att läsa igenom dessa blaskor men fann inget nöje i dem. Samtliga tidningar förmedlar samma uppgifter dag ut och dag in. De börjar med att majestätet eller presidenten mår bra och har tagit emot den ene eller den andre potentaten. Därefter övergår man till landets tillstånd. Allt är "i den bästa värld man kan önska sig" tack vare ledarens vaksamhet, klokhet,

empati och omsorg om sitt folk.

Därefter följer vädret som alltid är likadant. Tidningarna avslutar med små nyheter från västvärlden. Det borde vara en dröm att arbeta på sådana ställen där allt är fullkomligt, även klimatet.

Dock händer det då och då en del överraskningar för den som hänger med. Ett exempel är att Tunisiens president Zin-Elabidin Ben Ali. Det är hans fru Leila som tar emot potentater, uttalar sig och uppträder som om det vore hon som är tunisiernas räddning.

Ben Ali är sjuk i cancer, har inga söner eller döttrar i lämplig ålder för att ta över hans tron. Därför kan det bli fru Leila, född Trabelsi, som måste lanseras som nästa president. Jag skulle inte bli förvånad om inte den nästa president i Tunisien kommer att heta Leila Ben Ali.

En annan väntad överraskning är Muammar Gaddafis och hans sons komedi. Gamle ökenräven Gaddafi vill överföra makten till sin son Seif-Al-Islam (Islams svärd) på ett beduinsätt. I beduinernas klaner brukar den son som kritiserar sin far, ledaren, bli utvald. Därför berättar Seif för alla att Libyen måste följa sin tid och att de gamla har gjort sitt. Han är medveten om att pappa Muammar har det gamla gardet under kontroll och med dess hjälp kommer Libyens nästa ledare att heta Seif-Al-Islam Gaddafi.

Tidningen Al-Ahram informerar ständigt om Gamal Mubarak, sonen till Egyptens president Hosni Mubarak. Han är utvald till ledare för sin pappas parti och har blivit mottagen i Vita Huset av president George W Bush.

Faraonerna brukade för flera tusen år sedan ägna sin tid åt att förstärka sin makt, bygga mausoleer för det andra livet och förbereda maktövertagande för någon av sina söner.

Samtliga arabiska tv-kanaler, utom Aljazeera, sänder samma nyheter som tidningarna. Dessutom har de, tack var sin spridning i nästan varje hus lyckats mer eller mindre hjäntvätta sina tittare och ge dem en felaktig bild av en västvärld i dekandens.

Tv-kanalerna älskar att visa fulla unga flickor älskande på Londons, Paris eller Las Vegas gator. Samtidigt som de visar muslimska kvinnor i full mundering av hijab, burka eller slöja.

Trots allt finns nu en arabisk tv-kanal som skiljer sig från de andra. Det är Aljazeera som just fyllt tio år. Kanalen har visat sig vara seriös i sin rapportering, nyheter och analyser. Den är så lyckad att Tunisiens presidenten Ben Ali uppmanade Bahrains regering att antingen stänga kanalen eller avbryta de diplomatiska förbindelserna mellan Bahrain och Tunisien. Bahrain föredrog det senare alternativet.

Aljazeera skrämmer många diktatorer samtidigt som den utgör ett exempel på att den bästa tillgången för det arabiska folket är yttrandefriheten.

Abdel Zgaia

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons