Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anders Härdevik: Alla kan inte få som de vill

Annons

Att alla vuxna skall vara överens innan ett beslut fattas verkar vara ett oomkullrunkligt faktum i skolan. Ingen konsensus - inget beslut. Detta leder naturligtvis till handlingsförlamning, som i sin tur leder till utvecklingsförstoppning av det allvarligare slaget.

Avsaknaden av beslut som anger en tydlig riktning med syfte att förbättra mötet mellan elev och lärare för att där förbättra elevens möjlighet att utveckla sitt intresse, sin talang och att bejaka sina behov är näst intill total. Hur kommer det sig annars att nuvarande, kraftigt suboptimerande, organisation med begränsande storheter som timplan, schema och betyg lever kvar, 160 år efter införandet?

Är nuvarande form så förträfflig och tidlös att den även är anpassad till att möta dagens behov? Skapades verkligen bästa möjliga form för lärande i en tid utan elektricitet och dagstidningar, i en tid då häst och vagn var vanligaste transportmedlet och där aga var en självklar del i barnuppfostran?

Är (går-)dagens form att organisera lärande, måhända en naturlag, som fotosyntesen?

Självklart inte, men det bevisar hur svårt det är att förändra tingens tillstånd.

Svårt men långt ifrån omöjligt, då du faktiskt är rektor.

Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Skönt, tycker jag, då motsatsen ter sig oerhört skrämmande och deterministiskt.

Handlingsförlamningen har även en annan effekt. Den tenderar att från skolministern locka fram de mest märkliga rop på tillbakagång till det vi en gång provat och förkastat. Ungefär som om vår miljöminister skulle tala sig varm för kolkraft eller vår jämställdhetsminister ivrigt förespråkade en tillbakagång till endast manlig rösträtt.

I skolan gör vi oss ständigt klara, och vi siktar och siktar och siktar och siktar… Då vi faktiskt kommer till skott är det i teorin, och där, endast där, vågar vi skjuta.

Innan vi skjuter tror vi dessutom att alla behöver vara överens om att skjuta. Vår oro över möjligheten att missa, alternativt inte få högsta poäng, fördunklar målet och gör oss själva till måltavlor för opportunistiska tyckare utan erfarenhet och utbildning!

Hur vore det om vi sköt, för att sedan kalibrera siktet, för att sedan skjuta igen, och igen och igen.

Varför inte säga det som alla redan insett: Om du som förälder känner igen dig i dagens skola är vi förmodligen fel ute.

Skolans huvuduppgift har aldrig varit att få elever att klara av skolan utan att få elever rustade till att lyckas i livet efter skolan.

Det är mycket tveksamt om lärare på våra skolor vet hur de skall gå till väga för att på den egna skolan driva en fråga till beslut som gäller alla. I skolans värld verkar inte några beslut gälla alla. I skolan verkar alla ha tolkningsföreträde!

Nåväl, vi har oss själva att skylla för det är ett skolledarproblem, tro inget annat. Som rektor har du rättigheten och skyldigheten att besluta och följa upp fattade beslut, som domare och coach, precis som läraren i mötet med elev! Gör det, här och nu!

Hur får då alla som de vill? Det får de inte och det, mina vänner, kallas demokrati!

Anders Härdevik

Rektor vid Apalbyskolan

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons