Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anders Lif: Därför överklagar jag beslutet om Kokpunkten

Annons
Glada miner. Dåvarande stadsdirektören Monica Ericsson och Ulla Persson (S) när Kokpunktsavtalet presenterades.foto: VLT:s arkiv

Jag hade inte tänkt överklaga förvaltningsrättens dom. Men gör det i alla fall. Jag ska försöka förklara varför.

Först en kort repetition.

Förra året beslutade kommunalrådet Ulla Persson och dåvarande stadsdirektören Monica Ericsson att skriva ett nytt avtal med Peab om Kokpunkten. De gjorde det på egen hand, utan att fråga fullmäktige. Trots att det nya avtalet på väsentliga punkter avvek från det ursprungliga avtalet med Peab, som fullmäktige godkände fem år tidigare och som Peab aldrig klarade av.

Det nya avtalet ändrade utseende, storlek, innehåll och skiljde dessutom den museala/vetenskapliga delen från äventyrsbadet.

Jag överklagade. Menade att även ”tilläggsavtalet” borde ha prövats i demokratisk ordning av fullmäktige.

Det tyckte förvaltningsdomstolen också, när den sent omsider kom med sin dom tidigare i somras. Persson och Ericsson kunde inte anses ha fått något uppdrag att besluta om en sådan stor förändring.

Men förvaltningsrätten tvingades ändå avvisa överklagandet eftersom det inte fanns något beslut att överklaga! Det nya uppgörelsen med Peab sågs som ett ”civilrättsligt avtal”, som kommunstyrelsens ordförande och stadsdirektören fattade med stöd av den generella delegation som firmatecknare de fått av kommunstyrelsen.

I princip skulle alltså två ”firmatecknare” kunna skriva vilka avtal som helst utanför den demokratiska beslutsordningen.

Jag frågar nu kammarrätten om den synen på delegation verkligen stämmer. Så illa kan det väl inte vara?

Kommunstyrelsen hade gett Persson och Ericsson en generell rätt att besluta på delegation. Men de beslutade på uppdrag av kommunstyrelsen. De fattade alltså beslut! Och sådana beslut ska protokollföras, anslås och kunna överklagas.

Bara enkla verkställighetsbeslut kan fattas utan sådan formalia. Förvaltningsrätten har redan slagit fast att detta inte kunde ses som bara ren verkställighet. Här handlade det om ett i väsentliga stycken nytt avtal.

Förvaltningsrätten väljer att blunda för delegationen och ser det som ett civilrättsligt avtal.

Jag ser det som ett delegationsbeslut som fattats i kommunstyrelsens namn och som alltså fortfarande kan överklagas så snart det protokollförs.

Hängde ni med?

Jag inser förstås att jag kan ses som rättshaverist. Till och med en tung riksdagsman bad mig i våras att hålla tyst. Alla politiker är ju eniga om att pytsa in 12–15 miljoner årligen i 25 år till det privata äventyrsbadet. Och bygget är redan i gång och kan inte gärna stoppas.

Jo, så är det. Men det finns också viktiga demokratiska principer att slå vakt om.

Det fanns starka intressen att få i gång bygget utan en ny tidsödande politisk process. Någon kunde ju få för sig att fråga hur årliga badtjänster för miljoner kunde köpas utan upphandling.

”Vi behöver inte upphandla”, sa Ulla Persson i en radiodebatt med mig i somras. ”Jo”, sa jag. ”Nej”, upprepade hon.

Jag skulle förstås ha replikerat: ”Om det inte ska ses som upphandling är det ju ett bidrag till privat verksamhet. Och sådana får man inte dela ut enligt kommunallagen.”

Med detta lovar jag riksdagsmän och andra att hålla tyst.För den här gången.Anders Lif

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons