Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anna Lindhs visioner lever kvar

Annons

I dag är det ett år sedan vi vaknade upp efter en uppslitande kväll och natt framför tv-rapporteringen om knivdådet mot utrikesminister Anna Lindh. Morgonens första nyhetsutsändningar andades fortfarande hopp.

Själv stod jag hemma i garderoben och funderade på om jag skulle välja en mörk kostym eller något mer vardagligt. Jag kände att den mörka kostymen vore att signalera att jag gett upp hoppet, men känslan att hon kanske inte skulle klara sig fanns där någonstans.

Anna Lindh föll offer för det oförklarliga våldet då hon rörde sig fritt i ett varuhus mitt bland folk. Hennes tragiska död står i skarp kontrast till det hon trodde på och kämpade för - ett öppet samhälle där människor utan oro skulle kunna vistas på allmän plats, uttrycka sina åsikter, bli respekterade oavsett etnisk tillhörighet, kön eller religion.

De flesta svenskar vet fortfarande och kommer för lång tid framöver att komma ihåg hur de kände den här dagen. Någonstans kändes det som ytterligare ett statsministermord. Känslorna från den där vintermorgonen 1986 när Olof Palme mördades, kom tillbaka och vi tänkte: "inte en gång till!"

Nu har det gått ett år utan Anna Lindh i svenskt politiskt centrum. Känslan av att hon rycktes bort för tidigt är påtaglig. Hon var ju bara i början av sin politiska gärning. För Anna Lindh var Olof Palme en ledstjärna. Hon var väl medveten om att förhållandena i världen ändrats sedan mordet 1986. Likt Olof Palme stod de mänskliga rättigheterna i centrum för hennes handlande; alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.

Säkerhetspolisens uppfattning om att hon inte var i behov av skydd den där eftermiddagen på NK är starkt ifrågasatt. Debatten om svenska politikers livskydd fortsätter.

I grunden ligger frågeställningen om vi vill ha politiker åtskilda folket, bakom en mur av livvakter, eller om vi trots allt vill fortsätta värna det öppna samhället.

Närheten till våra beslutsfattare är en stark grundbult i det svenska politiska samhället. Jag tror att det är farligt om våra företrädare distanseras från det vardagliga mötet med vanligt folk till att ersättas med tv-bilder från en studio. Samtidigt tror jag att man som medborgare måste ha respekt för att mordet på Anna Lindh sätter spår i våra politikers sätt att vara i offentliga miljöer.

Diskussionen om det ibland hårda svenska debattklimatet försvann inte lång tid efter mordet. Men den känns fortfarande aktuell. Är det okej att publicera vad som helst på en insändarsida eller fälla hätska yttranden i radio och tv? Kan ett allt mer upptrissat tonläge i debatten till slut uppfattas som hotfullt?

Politiska företrädare upplever från tid till annan att tonläget är obehagligt. Här tycker jag att vi alla har ett ansvar för att hålla debatterna på en rimlig nivå.

Visst har svensk politik blivit fattigare i och med mordet på Anna Lindh men stoltheten över hennes insatser för Sverige gör det lättare att gå vidare. Anna Lindh angav för många av oss en kompass om Sveriges roll i världen. Hennes första stora uppgift som utrikesminister blev att engagera sig i konflikten mellan Kosovos befrielsearmé och Serbiens militärmakt. Senare även terrorattacken mot World Trade Center i New York, USA:s bombningar av Afghanistan och Irakkriget.

Då kriget mot Irak inleddes i mars 2003 menade hon att "ett krig som förs utan stöd i FN:s stadga är ett stort misslyckande". Dagens kaos i Irak visar hur rätt hon hade.

Anna Lindh är saknad men hennes idéer och visioner lever kvar. Socialdemokratin fortsätter där Anna slutade, för gemensamma internationella lösningar och för humanismen där tron på människa står i centrum.

LARS ERIKSSON

Ombudsman för socialdemokraterna

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons