Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anne-Marie Lindgren: Ju fler äldre, desto mer kostar god äldreomsorg

Annons

Med min egen gamla mamma – fysiskt skröplig men med full mental kapacitet – på ett förvisso bra men ständigt ekonomiskt pressat äldreboende är jag livligt medveten om både behoven och bekymren inom äldreomsorgen. Jag är fullt beredd att tala länge om det civiliserade samhällets ansvar att ta väl hand om de människor, som fostrat barn och gjort en lång och många gånger slitsam insats i arbetslivet – och som nu, när ork och förmåga tryter, har rätt att få hjälp att leva de sista åren lugna, trygga, rena och mätta.

Men min text här handlar mest om ekonomi. För det har erfarenheten lärt mig: är man inte hårdfört realistisk i analysen av de ekonomiska villkoren och de konkreta krav de ställer då blir det inte så mycket av de vackra mål alla kan vara ense om. En del av dagens problem i äldreomsorgen, menar jag, beror på oviljan att inse just realiteter: god äldreomsorg kostar, och ju fler äldre i befolkningen, desto mer kostar det.

Debatten om vinstintresse eller inte dominerar just nu debatten om äldreomsorgen, i svallvågorna efter Caremaskandalen. En nyktrare och mindre idealiserande syn på problemen – och inte bara de eventuella fördelarna – med att släppa in vinstintresset i verksamheter, som per definition inte ska styras av avkastningskrav, är i och för sig behövlig och välkommen. Men frågorna kring äldreomsorgen är betydligt fler än så.

Den grundläggande frågan handlar om resursbrister. Och lika litet som svaret på den låg i att släppa in privata intressen, lika litet är svaret att förbjuda dem. Eller, vad det beträffar, ens att kontrollera dem. Det behöver förvisso göras, men av andra skäl än de som handlar om resursbehovet.

Äldreomsorgen är i dag underfinansierad. Resurserna skulle behöva öka redan i förhållande till dagens behov. När andelen äldre ytterligare växer de närmaste decennierna, är kravet på resurstillskott ofrånkomligt.

Det kopplar till hela frågan om finansieringen av framtidens välfärdspolitik och med det frågan om skatteuttagets nivå.

Äldreomsorgen byggdes ut kraftigt under 1960- och 70-talen. Därefter har utvecklingen vänt. Framför allt har antalet personer som får hemtjänst minskat kraftigt, och det krävs i dag klart större hjälpbehov för att få det stödet.

Samtidigt har antalet äldre ökat, inte minst då antalet 80+. Vid 1980-talets början låg antalet kring 250 000 personer. I dag har det fördubblats till cirka en halv miljon. Men andelen med offentligt finansierad äldre-omsorg har minskat, från 62 procent 1980 till 27 procent i dag. Till en del beror det på att fler av 80-plusarna är friskare i dag än för 30 år sedan, men bara till en del. En god del av förklaringen är sämre resurser och hårdare bedömning.

Ökningen av antalet äldre förklarar de minskande resurserna. Att hålla kvar omsorgen på samma resursnivå som för 30 år sedan skulle, förstås, ha krävt betydande ekonomiska satsningar, och det har det inte ansetts finnas utrymme för.

Lösningen på problemet, att få pengarna att räcka till en växande efterfrågan, har officiellt varit effektiviseringar i omsorgen, det vill säga att få ut mer verksamhet för pengarna. Öppningen för privata alternativ ska ses mot den bakgrunden. Eftersom det fanns en föreställning om att privat verksamhet alltid var mer effektiv än offentlig, hoppades man på att konkurrens mellan privata och offentliga enheter skulle led till generellt bättre sätt att organisera arbetet, och med det en kostnadspress – utan sänkt kvalitet.

Kostnaderna har förvisso pressats, men knappast med bibehållen kvalitet.

Den icke-officiella verkligheten bakom kostnadspressen är begränsningar i omsorgen, hårdare press på de anställda, och ökat ansvar som hamnat på de anhöriga. Samt ibland ren misskötsel, som i de fall som just nu går genom medierna.

En del av kostnadssänkningarna förklaras av att kraven höjts för att få äldreomsorg, det vill säga en del av efterfrågan har skurits bort. En annan del förklaras av att vissa tjänster minskat; på de flesta äldreboende verkar det, exempelvis, vara standard med dusch en eller högst två gånger i veckan.

Men framför allt har pressen på personalen ökat. Färre anställda för lika många arbets-uppgifter som tidigare, uppdelade arbets-scheman (”delade turer”), fler timanställda, sjukfrånvaro som får täckas upp av befintlig personal, hårt pressade tidsscheman med minutangivelser för hur lång tid varje moment får ta – det är verkligheten bakom ”effektiviseringarna”.

Det sliter på dem som ska göra jobbet men påverkar givetvis också kvaliteten. Tiden går åt till rent fysisk omsorg och räcker inte för mänsklig omsorg. Kontinuiteten i kontakterna, som är viktig för många gamla, blir sämre med många timanställda och uppdelade arbetsscheman, och det minskar tryggheten.

En följdeffekt av de tuffa arbetsförhållandena, de många osäkra anställningarna och det låga löneläget är föga förvånande att yrkets attraktivitet minskat. Andelen unga som söker gymnasiets vårdprogram har sjunkit påtagligt under senare decennier, och det är ytterligare ett orosmoment inför den framtid när behoven inom äldreomsorgen ökar: vem är det som ska göra jobbet?

Detta kan vara något att noga betänka, både för finansministrar som tycker att ingångslönerna i kommuner och landsting ligger för högt och för arbetsgivare och fackförbundsordföranden som tycker att kvinnolönepotter är onödiga.

Värt att fundera över, inte minst med tanke på behovet att antalet arbetade timmar att öka i ekonomin, är också att nedskärningarna i äldreomsorgen lett till ökat arbete för de anhöriga. Till en del handlar det om en make/maka som hjälper den andra, ibland kanske över gränsen för vad den hjälpande riktigt har krafter för. Men det handlar i växande utsträckning också om att andra anhöriga, främst döttrar, får ta stort ansvar för den praktiska vardagshjälpen till föräldrarna – så stort att det påverkar deras eget arbetsutbud. Ungefär 100 000 personer anger i dag vård av anhörig som skäl till att de gått ner i arbetstid eller till och med slutat förvärvsarbeta.

För fullständighetens skull bör nämnas att rut-avdraget delvis kompenserar för bortfallet av biståndsprövad hemtjänst. Men det är i huvudsak en hjälp för personer med dels ganska god pension, dels förhållandevis lätt åtgärdade hjälpbehov.

Slutsatser: Det brister i dagens äldreomsorg och vi står dessutom inför växande behov. Och visst, man ska vara noga med att använda pengarna rätt, men vi kommer inte undan att det behövs mer pengar.

Så det är orealistisk och politiskt ohederligt att låtsas som att det går att fortsätta dagens skattesänkarpolitik och ändå klara äldreomsorgen, skolan ochförskolan (med alldeles för låg personaltäthet och för stora barn-grupper redan i dag), pensionerna, klimat-omställningen, utbyggnaden av kollektivtrafiken, forskarsatsningarna och allt annat viktigt och nödvändigt som alla efterlyser – även de som påstår sig vara trötta på att betala skatt.

För de ”lösningar” som oftast åberopas för att slippa ök betalningen, de håller inte.

w Öka antalet arbetstimmar och med det skatteintäkterna? Visst, det går, åtminstone om det inte blir en internationell lågkonjunktur. Men inga beräkningar visar att det som är realistiskt möjligt räcker. Försämrad omsorg, inom förskola och äldrevård, innebär dess-utom risker för att arbetsutbudet snarare minskar.

w Hålla koll på att pengar används effektivt och jobbet organiseras rationellt? Självklart. Men vård och omsorg är ohjälpligt personal-krävande, och den årliga effektiviserings-potentialen är inte så stor att den täcker hela behovet av resurstillskott. Det borde de senaste decenniernas erfarenheter ha lärt oss – inklusive lärdomen att ”effektiviseringar” väldigt ofta är detsamma som sämre service.

w Privatiseringar? De åstadkommer inte i sig vare sig generell kostnadspress eller generell kvalitetshöjning. Privata företag besitter inga särskilda magiska förmågor. Det som kan göras bra i privat regi kan göras lika bra i offentlig. Att sprida goda exempel, typ Sveriges Kommuner och landstings Öppna jämförelser, ger lika god effekt som konkurrens.

Vinstintresset skapar för all del en strävan att pressa kostnader men risken är uppenbar att kostnader pressas med fel metoder – som vi hunnit lära oss nu. Man kan kanske motverka det genom ökad kontroll och tydliga kravspecifikationer. Men det är och förblir ett problem att a) detta kräver en omfattande administrativ apparat och b) det är svårt att kvantifiera kvalitetskrav utan att samtidigt hamna i mycket stelt reglerade system.

Beräkningarna av vad välfärdsåtagandena i framtiden kommer att kosta varierar. Men de som på allvar satt sig in i frågan är eniga om att det kräver skattehöjningar om vi vill hålla fast vid principen om likvärdig tillgång och likvärdig, någorlunda hygglig kvalitet. Sedan kan man förstås diskutera hur de höjningarna ska tas ut; det är inte självklart att de ska gå via kommunalskatten.

Men vi måste starta där – i insikten att bra äldreomsorg, i ett läge med växande andel äldre, måste få ta ökande resurser i anspråk. Och det finns, i det avseendet likaväl som i alla andra avseenden där kraven växer, inte några genvägar.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons