Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Användningen av han och hon är toppen av ett isberg

En gång i 12–13-årsåldern fick jag för mig att jag skulle vara intellektuell och läsa något djupsinnigt av Fjodor Dostojevskij. Det gick inget vidare.

Annons
Hendebatten. Redan på BB börjar vi dela in människor i kategorier baserade på kön.

Personerna hade ju så konstiga namn. Vilka som var kvinnor respektive män framgick inte tydligt, i alla fall inte för mitt olärda sinne. Förvirringen blev större än vad mitt tålamod den gången orkade med. Minnet av detta dyker upp apropå skriverierna omkring förslaget att använda hen som könsneutralt pronomen i stället för de könsmarkerande hon respektive han, nu senast den 31 mars. ”Konstigt och förvirrande”, tyckte Agneta Lokrantz i VLT den 8 mars, ”onödigt”, tyckte Per-Åke Lindblom i VLT den 31 mars. I detta sammanhang associerar jag till att det på vissa BB tycks det vara angeläget att ha ordning och reda på födseln av små ”honor” respektive ”hannar”; med rosa respektive blå nålar markeras när en tös respektive ett gossebarn sett dagens ljus. In i ett tvåspaltsystem med en rosa-röd-lila och en blå-grå-svart spalt från första andetaget.

Nå, vad är då problemet med denna indelning, problem, som det könsneutrala hen anses bidra till att lösa? Det finns ju ändå bara två sorter!(?)

Det första jag vill ha sagt är att redan OM det bara funnes två sorters människor, hon och han, föreligger likväl ett problem med att använda dessa traditionella könsmarkörer. Ty hitintills har det alltid, säger och skriver alltid inneburet att det som rubriceras som han ges ett högre värde än det som kallas hon. I min egen forskning rörande språket i kristen tro och tradition visar jag tydligt och klart att pronominet han signalerar överordning medan ”hon” uttrycker underordning och beroende. Belysande är att författaren av artikeln den 31 mars redan i argumentationen för att det endast föreligger kvinna och man konsekvent placerat det manliga först i begreppsparen: man/kvinna, pojke/flicka, son/dotter. Att inbilla sig att detta är en försumbar tillfällighet innebär att blunda för sambandet mellan en statistiskt säkerställd verklighet – att kvinnor tjänar mindre än män, får lägre pension än män, har mindre kapital än män, har mindre makt än män, upplever mer våld i det egna hemmet än män… – och språket som används i denna veklighet. Den som inte passar sin tunga riskerar således att via språket bidra till den rangordning som placerar kvinnor i andra rummet. Här kan jag inte låta bli en uppmaning att ta fram en vanlig kortlek och begrunda valörerna på de så kallade klädda korten. Jag påminner mig även hur Elfrida Andrée, Sveriges första kvinna som tilläts bli telegrafist, och därefter den första domkyrkoorganisten i Sverige som var kvinna, såg på saken. När hon någon gång i mitten av 1800-talet skulle lära sig engelska tyckte hon: ”Varför ska femininum komma efter maskulinum, det kan aldrig vara rätt. Jag säger ’she’ först och ’he’ sedan” (citat ur Eva Örhströms biografi över Andrée).

Ett annat problem som jag ser med indelning av mänskligheten i två sorter är att det sannolikt inte täcker in den variation av könsidentiteter som faktiskt föreligger bland människor. Så räknar exempelvis Anne Fausto-Sterling, professor i biologi med avseende på kön, med minst tre olika könsidentiteter utöver dem vi kallar kvinna respektive man. Dessa benämner hon herms (hermafroditer, vilka har både testiklar och äggstockar), merms respektive ferms (pseudohermafroditer) hos vilka könskromosomer, genitalier och könshormoner inte matchar varandra utan spretar åt olika håll. Variationsrikedomen i naturen är således oändligt mycket rikare än vad som täcks in med ”hon” och ”han”. Några minns säkert ståhejet 2009 kring friidrottaren Caster Semenya. Var det en kvinna eller en man eller både och? Någon fullständig klarhet har inte meddelats offentligt, det har ansetts för privat och känsligt. Såvitt jag vet får dock Semenya tävla som kvinna, eftersom hon själv uppfattar sig vara just detta.

Sammantaget: för att signalera att en traditionell indelning av människor i ett tvåspaltsystem med till visshet gränsande sannolikhet medför en rangordning och dessutom är på tok för trång kan det lilla ordet hen vara ett av alla de verktyg som behövs för att uttrycka såväl människors lika värde som rikedomen av mänskliga variationer.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons