Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Båda sidor dödar Abrahams arv

I ”Det heliga landet” lever de tre monoteistiska religionernas anhängare bokstavligen bara ett stenkast från varandra – och, med den israeliske poeten Yehuda Amichais ord, de ”kastar sten, kastar det här landet på varandra”.

Annons
Kamp om stenar. Motsatserna i Mellanöstern blir uppenbara i Hebron där stenar kastas.

Man blir ständigt påmind om dessa stenar, vare sig de kastas eller används för att bygga hus. Och de bästa, hårdaste stenarna – för både byggnader och våld – kommer från Hebron, tre mil öster om Jerusalem.

I detta land, där man både bygger och dödar med sten, är hat och kärlek grannar; vatten och blod i samma jord; liv och död.

Ingenstans är dessa motsatser mer uppenbara än just i Hebron. Här delar man till och med en böneplats, den enda i världen där judar och muslimer ber sida vid sida. De ber under samma tak i ett tempel som är både synagoga och moské, och som under sin långa historia också fungerat som kristen kyrka.

Om det inte vore för de judiska extremister och de muslimska fanatiker som gjort Hebron till den arabisk-israeliska, eller i själva verket den muslimsk-judiska, konfrontationens epicentrum skulle Patriarkernas grav – Maarat ha Machpela som judarna kallar den, eller El-Haram el-Ibrahimi, som är dess arabiska namn – kunna ses som symbol för samexistens mellan folk och religioner.

Men denna plats har i stället blivit en symbol för fanatism och oförsonlighet. Judar och muslimer må be i samma tempel (vid olika tidpunkter, för säkerhets skull), de må även förenas i sina hyllningar till Abraham, deras gemensamme urfader, och vara överens om att han ligger begraven på denna plats.

Men de fortsätter den konflikt – på liv och död – som Abrahams två söner, Isak och Ismael, inledde en gång i historiens början.

Det är inte i första hand en politisk konflikt. Den handlar inte om land, bosättningar och gränser. För dem som är övertygade om att de är Guds verktyg när de besätter andras mark och skövlar grannens olivträd, eller när de sänder självmordsbombare till marknader och lär ut hat mot ”otrogna” till sina barn, handlar det om en apokalyptisk slutstrid.

De tror sig redan ha Gud på sin sida – nu vill de försäkra sig om att vara Abrahams enda över- levande avkomma – de enda som är värda att ärva och leva i detta ”förlovade land”.

Historien om Abraham utgör en provkarta på allt det som har gått fel i relationerna mellan de monoteistiska religionerna. Men därför kanske också en vägkarta som visar hur det skulle gå att göra rätt.

Går vägen till ömsesidigt accepterande via ekumeniska möten där skillnaderna tonas ner? Eller handlar det i stället om att lyfta fram skillnaderna, att acceptera att de olika religionerna har sina egna sätt att möta Gud, men att de alla förenas i en universell dimension?

Vägen till ett sådant möte förblir dock lång så länge Abrahams barn fortsätter att slåss med – och om – stenarna i Hebron, där de på Abrahams grav dödar arvet efter sin gemensamme far.

Jackie Jakubowski redaktör för Judisk krönika

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons