Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bank-vd: Vi måste lära oss att spara pengar

Nu är vi där igen. Vi rekordhandlar inför julen. Vi sätter sprätt på hela lönen, för det kommer ju nya pengar nästa månad. Mönstret att konsumera upp i princip hela lönen upprepas i Sverige varje månad.

Annons

Svenskarna sparar betydligt mindre än sina gelikar i andra västländer. Var tredje svenskt hushåll har inga besparingar alls. Vi sparar hälften så mycket som finländarna och bara en fjärdedel så mycket som engelsmännen, allt enligt Luxemburg Wealth Study, som jämför förmögenhetsstatistik från nio västländer. En majoritet av svenskarna kan inte hantera en oförutsedd utgift större än 20 000 kronor utan att ta lån eller göra någon annan större ekonomisk uppoffring, visar finansinspektionens statistik.

Är det nu ett problem? Vi har väl ett trygghetssystem som fungerar om vi fallerar? Har vi inte a-kassa om vi skulle förlora jobbet och har vi inte så att vi får pension så vi klarar oss med det vi betalar in i premier?

Jag tror att många är medvetna om att detta längre inte är självklart. Vi vet att sjukförsäkringssystemet inte i längden kan klara lika ymniga utbetalningar som förr till en

befolkning där allt fler blir allt äldre. Vi vet att vi själva i högre grad måste se över våra pensionsbesparingar. Och vi vet att många av oss skulle ha svårt att betala på sina högt belånade bostäder om räntenivån förändrades bara ett par procent. Bara för att nämna ett par exempel.

Det finns alltså många goda grunder till att spara. Men även om insikten finns där, finns samtidigt en lång tradition hos oss svenskar av se på staten som på en sorts curlingförälder, en tradition som är svår att ta sig ur. Vi är sedan länge förespeglade att allt kommer att ordna sig, att trygghetssystemet omfamnar oss när det slinter. Det har också gjort att vi svenskar inte har behövt förhålla oss till pengar och sparande som människor i andra länder. Vi är ovana vid att tänka på sparande i andra termer än för ren konsumtion (Thailandsresan), eller möjligtvis för sparande till pensionen.

I Sverige saknas en syn på sparandet som något som ger handlingsfrihet i vardagen. Få av oss skulle exempelvis komma på tanken att ta av sitt eget sparkapital för att prova på en ny utbildning, för att få mer fritid under en period i livet, för att våga satsa på ett intresse, starta företag, flytta eller för att på annat sätt förverkliga någon livsdröm. Även om man kanske inte behöver ha en hel årslön på banken som en del nationalekonomer förespråkar, bidrar ju en sådan buffert till att kunna påverka sin situation, till att känna att man har makten över sin egen tillvaro, något som ju är fundamentalt för att känna tillfredsställelse i livet. Och omvänt: Situationen att leva ur hand i mun skapar en maktlöshet hos många människor - som kanske till och med kompenseras med att köpa nya prylar.

Vi måste nu på allvar börja prata om denna brist på sparande. Politiker och berörda myndigheter måste våga vara tydliga med att öppet och ärligt berätta hur trygghetssystemen faktiskt kommer att se ut i framtiden och aktivt påverka människor att ta ett större eget ansvar över sin livssituation. Men det måste ske förutsättningslöst utan politiska låsningar. Fredrik Reinfeldts regering har fortfarande chansen att göra detta nu, medan regeringsställningen fortfarande är ny och man inte behöver hamna i defensiva försvarstal om hur situationen en gång uppstått.

Frågan är viktig inte bara ur den enskildes perspektiv. Människor med ekonomiska marginaler vågar vara mer dynamiska, och dynamiska människor skapar ett mer dynamiskt samhälle. Det handlar alltså i förlängningen om hur vi vill forma morgondagens Sverige.

Mikael Nordberg

vd, Danske Capital

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons