Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barbro Larsson (c): Kan man prissätta ett liv?

Annons

Den senaste tidens debatt om kostnader för nya, mycket dyra, mediciner, har satt fokus på en mycket viktig fråga. Hur mycket får vår vård kosta? Naturligtvis är detta ingen ny fråga utan den finns och har alltid funnits med i vårdens vardag. I Sverige har vi en vård som vi gemensamt betalar via skattsedeln och som styrs demokratiskt. Dagens sjukvård kan behandla många sjukdomar som det för tio eller 20 år sedan inte fanns någon bot för.

Detta gör att vi får en befolkning som blir äldre, men samtidigt lite skörare. Vissa av oss måste äta mediciner, andra måste ha behandlingar för att kunna fortsätta sitt liv och det anser de flesta av oss vara helt OK.

Vad som inte är helt självklart är att dessa mediciner och behandlingar kostar pengar. Om man råkar ut för en trafikolycka och blir svårt skadad hamnar man på en intensivvårdsavdelning och vårdtiden kan bli lång om det behövs rehabilitering. Drabbas man av en svår cancersjukdom erbjuds det behandling i form av operation, strålbehandling och cytostatikabehandling.

Hjärtinfarkter löser vi genom ballongvidgningar av kärlen, eventuell byte av kranskärlen och mediciner. Medfödda sjukdomar kan behandlas på ett helt annat sätt än

tidigare.

Gränserna för vad vi kan göra flyttas vart efter vi forskar, lär oss mer och utvecklar tekniker som möjliggör sådant som inte gick att utföra tidigare. Vi lever i en dynamisk värld där det som var omöjligt igår, är möjligt idag och blir till rutin i morgon. Problemet är att resurserna är begränsade.

Hur gör vi då för att fördela dessa resurser? Ska den som skriker högst få största delen? Är det den som efter att ha fått sin del kan återgå till ett arbete och fortsätta betala sin skatt? Är det den äldre människan som

arbetat och betalat skatt i hela sitt liv eller är det den som har rätta kontakter och hittar

i systemet som ska åtnjuta resurserna?

Det handlar om att prioritera och att vi kan göra det på ett sätt som förefaller mest rimligt och rättvist. För att kunna göra det

måste en debatt föras som är öppen och där många får komma till tals. Vårdgivarna

måste kunna förklara hur, och varför man gör på ett visst sätt. Till detta behöver vi en lagstiftning som måste vara klar och tydlig, så att den inte ger utrymme till för mycket tolkningar hur man har tänkt sig.

Jag välkomnar en ny lagstiftning där

patientens rätt får en starkare skrivning, men efterlyser klara riktlinjer för hur vi ska hantera det faktum att vi kan göra så mycket mer samtidigt som resurserna är begränsade.

Sedan 2001 har vi ett nationellt centrum

i Linköping som arbetar med prioriteringar

i vården. De har levererat ett 40-tal rapporter som belyser prioriteringsfrågan ur olika

aspekter. Men vad händer med de resultat som de levererat? Använder vi den kunskap som finns?

Är det rimligt att läkemedelsindustrin gör enorma vinster på vår hälsa? Hur mycket av vår gemensamma ekonomi ska vi satsa på sjukvård? Vilket ansvar har jag över min egen hälsa? Kan vi sätta gränser för tekniska framsteg?

Frågor liknande dessa måste dryftas av dem som fattar beslut, men de måste också diskuteras bland gemene man. Vi tar för

givet att vi har tillgång till sjukvård när vi

behöver den och så vill jag att det ska vara, men det kostar. Hur får vi resurserna att räcka till? Det måste vi också diskutera öppet.

Jag upplever att vi politiker inte törs sätta ner foten då det är känsliga frågor som inte ger poänger. Men att välja bort frågan innebär att man lämnar fritt fram för godtycklighet och det gagnar ingen. Låt oss ta debatten, prova olika modeller, utvärdera, förbättra och fortsätt diskussionen!

Barbro Larsson

ordförande i sjukvårdsutskottet

Landstinget Västmanland

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons