Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Betygsfrågan - en skola på villospår?

Annons

Betygsfrågan har under sommaren varit aktuell ett flertal gånger. Först genom att några forskare i Göteborg påvisar inflation i betyg på gymnasieskolan. För många får MVG för lätt. 1990-talets elevkullar "MVG:are" hade bättre kunskaper än 2000-talets. Underförstått: lärarna upprätthåller inte kvalitetskraven på betygen.

Anders Härdevik, rektor på Apalbyskolan, gick i slutet av augusti ut med uppropet att kvalitetssäkra betygen. Reaktionen från politikerhåll lät inte vänta på sig, strax därefter slog en folkpartiet fast: "oacceptabel betygsutveckling", eleverna i grundskolan får sämre betyg nu än 1998. Alltså en omvänd bild av situationen på gymnasiet som antas sätta för höga betyg i förhållande till kunskaperna. Hänger detta ihop eller?

Lite bakgrund kan vara på sin plats. Skolan fick 1994 en ny läroplan som skiftade fokus från detaljstyrning till målstyrning, från ett betygssystem som byggde på normalfördelningskurvan, där 5:orna helt plötsligt kunde ta slut, till ett betygssystem som är mål och kriteriestyrt. Där förväntas lärarna att sätta betyg utifrån ett antal kriterier på kunskap baserade på fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet. Ett paradigmskifte, ett helt nytt sätt att tänka. Samtidigt byter också skolan fokus från att ha varit mer fokuserad på gruppen och individens förhållande till den, till att fokusera på individen och individens utveckling i förhållande till uppsatta mål. Ett inte alltför lätt lappkast.

Man kan tänka sig att denna kursändring föregås och följs upp av en omfattande utbildningsinsats som syftar till att säkra just den kvalitet som Anders Härdevik efterlyser. Men så är inte fallet. Vi känner alla till historien att en av de mest radikala kursändringarna av skolan sker under den tid då vi står under en hård ekonomisk press inom offentlig sektor. Jag är en av dem som bär ansvaret för att några gemensamma satsningar kring hur man kan tänka inte kom till stånd, då jag vid den tiden satt i en central styrgrupp som hade till uppgift att stödja införandet av en ny läroplan och ett nytt avtal med lärarna. Vi klarade av att hantera timplaner och i viss mån kursplaner men sedan tog det slut. Nu, tio år senare, är vi mer beredda. Det är lätt att vara efterklok och hitta "förklaringar", och det är okej om det bidrar till att vi kan lära oss och gå vidare. Frågan är vad vi behöver göra för att gå vidare? Hur ser problematiken ut?

Målsättningen är hög: alla ungdomar skall gå ur grundskolan och ha godkänt i alla ämnen. Det är för mig en självklar målsättning, men jag vet att det finns många hinder i vägen för detta: l Tiden, alla förväntas behöva samma tid för att nå målen.

l Barns uppväxtvillkor varierar både över tid och mellan elever.

l Skolmiljön - alla förväntas hitta sin optimala prestationsnivå i samma skolmiljö.

l Attityder kring lärande och skola, mer lust än sittfläsk. (Jag tror man behöver båda).

l Ny inverkan från omgivande samhälle, forskning antyder att mycket tv-tittande i tidiga år kan ge koncentrationssvårigheter.

För mig indikerar betygsresultaten att vi behöver arbeta med innehållsfrågorna i skolan. Vi behöver helt enkelt leva som vi lär, med fyra aspekter på kunskap, fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet.

Jag hävdar att lärare bär på en stor erfarenhetsbaserad tyst kunskap om bedömning av elevers kunskaper och färdigheter. En kunskap som inte alltid har ett eget och självklart språk men en form - berättandet. En tradition som inte harangeras i vår värld influerad av begrepp och värderingar från industri och ekonomi med ord som mätetal och kvalitetssäkring.

När den nya läroplanen lanseras så är rubriken på förarbetet "En skola för bildning." Definitionen av bildning lyder: "att människan är - eller borde vara - en varelse som bildar sig, skapar sig, gör sig till något som inte fanns innan". Man fortsätter: "Bildning i denna mening är att åstadkomma något inte på förhand givet. Bildning är något människor gör med sig, ett aktivt företag, utbildande av förmågor och omdöme som gör friheten möjlig". Hur långt är inte det från dagens debatt om "snälla betyg"?

Om nu bildningstanken stod i fokus i omdanandet av skolan i början på 1990-talet så kan man fråga sig - vart tog den vägen? Är dagens debatt möjlig i en skola för bildning? Är det inte andra frågor och en annan människosyn som råder där? Är inte kunskapen satt i ett sammanhang? Är inte betygen mer än ett uttryck för att jag har 21 poäng på nationella proven i matematik och stämplad som Godkänd?

Självklart skall också betygen spegla vägen till förståelse, färdighet och förtrogenhet. Men det är mycket mer svårfångat än poäng på prov. Det är där lärares professionalism kommer in, pedagogens fingertoppskänsla som inte låter sig fångas i kriterier, men väl i känsla. En känsla som måste byggas kollektivt i förståelsen av uppdraget. Det här kan tyckas "flummigt" av många men inte mer flummigt än en skicklig hantverkares känsla för när en fiol låter rätt eller när en bil fungerar optimalt och kan köras både sportigt och försiktigt utan att knorra.

Slutsatsen blir alltså att vi behöver byta fokus från betygen till skolans uppdrag och innehåll. Vi behöver helt enkelt utsätta oss för lite bildning, utbilda förmåga och omdöme som gör friheten möjlig.

ANDERS LUNDEVI

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons