Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Bobby" är bara toppen på ett isberg!

Annons

Det som hänt Bobby är förskräckligt men ska det behöva gå så långt innan det blir folkstorm? Tyvärr såg inte någon Bobbys utsatthet - eller gjorde någon det?

I min yrkesroll som församlingspedagog, men också privat, har jag mött barn och ungdomar som är/har varit utsatta på olika sätt. Det som är gemensamt är att trots att de ropat på hjälp har ingen vuxen gjort något. Flera berättar också om desperata försök att få hjälp hos Bris men inte ens där kunde de göra annat än att prata. Ett barn berättar för mig att Bris handläggare till och med rådde henne att återvända till miljön där hon blev utsatt och pröva igen - det barnet kände sig verkligen sviken.

Jag möter barn och ungdomar som inte har förtroende för varken skolans mobbingteam, skolkurator eller andra vuxna och som i stället vänt sin förtvivlan innåt. En del skär sig för att bedöva smärtan andra tar till andra medel och en del vet vi begår självmord. Några möter ett räddande vittne på vägen om de har tur.

Jag får till mig berättelser genom samtal, där barn far illa och där de vuxna som borde ha sett detta, hela tiden valt att inte anmäla trots anmälningsplikten. Och detta är mycket vanligare än du tror! Varför väljer de vuxna att blunda? Varför hjälper vi hellre barn i andra länder, som visserligen har det svårare på andra sätt och också behöver vårt stöd, men blundar på hemmaplan. Rädsla?

Vad gör du då, kanske någon undrar? Ja, jag har anmält där jag sett barn fara illa bara för att få se gång på gång hur man på socialkontoret väljer att lägga ner i brist på bevisning eller vittnen. Barn som blir psykiskt utsatta under press där det inte syns får absolut ingen hjälp. Många är de historier där ungdomar eller vuxna berättar om sin förlorade barndom där ingen hjälpte.

Detta är en av anledningen till att jag nu skriver detta debattinlägg. Anmälningsplikten är till för att hjälpa barn och det ska räcka med minsta misstanke! Dessutom tycker jag att det ska vara påföljd för dem som i sin profession har en yrkesroll som ska verka för barns bästa och inte gör det.

Vad hjälper det med Barnkonvention, insamlingar och stödföreningar som Bris om de inte leder till att våra barn får det bättre i praktiken. Om inte vuxenvärlden vågar stå upp för barnen, vem ska då göra det? De är vår framtid. Våga se barnens perspektiv!

Ulrika Norling

församlingspedagog, Surahammar

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons