Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bryr vi oss inte längre?

I början av 1950-talet reste jag runt ­i Marocko tillsammans med en ung Wienjudinna som sett sin beskärda del av ­umbäranden och nöd.

Annons

Vi åkte med skraltiga bussar, övernattade i härbärgen och gick en morgon upp på taket i Marrakech för att äta vår matsäck. Där fanns en städerska med en liten dotter. Vi hade inga pengar till karameller men min färdkamrat gjorde en snurra av papper och gav till ungen. Det tog en stund innan hon fattade vad man skulle göra med den, begrep att den inte var avsedd för något annat än att skapa det lilla ögonblick av glädje som en leksak kan ge. Inte bara hennes ansikte utan hela hennes varelse lyste upp ty detta var den första leksak hon någonsin ägt.

Några år senare läste jag som diplomat i Indien denna notis i The Statesman: ”Hovrätten i Allahabad ogillade på måndagen ett överklagande av Raja Ram, bosatt i Manipuri-distriktet, angående hans dom för mord på sin 6-årige son Raja Ram och mordförsök på tre andra av sina barn. Rätten fastställde att den anklagade var skyldig men framhöll att han trots stora ansträngningar inte kunnat få medel för uppehälle för sig och sin familj.

Han hade därför måst se sina barn, mot vilka han allmänt uppgavs vara mycket vänlig och kärleksfull, svälta i fem dagar utan att han kunde ge dem mat trots att de skrek av hunger. Klockan fyra på morgonen den 15 oktober 1953 hade därför den anklagade försökt att med en högaffel döda sina barn. Då han valt att döda dem hellre än låta dem svälta ihjäl reducerades emellertid straffet till tre års straffarbete”.

Sedan levde jag många år i fattiga länder, i Afrika, Asien och arabvärlden. Som diplomat hade jag ett skyddat och bekvämt liv, det var lätt att avskärma sig från nöden och fattigdomen runtomkring. Man hittar ursäkter, en enda människa kan inte ändra nånting, indierna är slöa och borde ta sig i kragen, hela systemet är fel med kastväsen, heliga kor och förtryckta kvinnor. Överklassmiljön gjorde sitt till, som för svenska kryssningsresenärer som njuter av lyxen ombord och alla trevliga utflykter för fotografering, sevärdheter och bad.

Nu, 50 år senare, tycker vi inte att det lönar sig att hjälpa – se bara hur det gått

i Kongo. Visst fortsätter vi med våra postgiroblanketter, fadderbarn och insamlingsgalor som ger lika mycket som den amerikanska krigsmakten gör av med på en eftermiddag. När jag bodde på en missionsstation i Kongo fick jag veta att den finansierades av pingstförsamlingen i Haninge och undrade om den hade så många medlemmar. Det hade den inte heller, sextio personer. Där arbetar man på andra villkor än Sida och Unesco men resultaten blir bättre och svinn förekommer inte.

Jag kan inte anklaga andra för okänslighet eller hyckleri ty jag har varit sådan själv. Det är först när jag kommit hem till Sverige som jag ser falskspelet. De flesta av oss har förlorat insikt i lidande och vi tycker 11 september var ett förfärligt illdåd medan britterna fick tåla sådant varenda natt under blitzen.

Jag minns en bild av två vietnamesiska föräldrar som matar sitt barn som fått ögonen bortskjutna. En bild av en rysk pojke som bittert gråter under gatustrider, det är väl någon förälder eller storebror som dödats. En kvinnlig journalist berättar om en tjetjensk pojke som följde efter henne, höll sin hand i hennes kjol, sökte en gnutta ömhet. En afghansk pojke som börjar gråta när han får tala i telefon med sin i Bagram fängslade pappa.

Nu tycks vi ha blivit känslokalla. Vietnamkriget steg på sin tid in i våra vardagsrum men i dag är tv alltför fullt med otäcka bilder för att vi skall bry oss, trots att det värsta aldrig filmas.

Det finns 25 miljoner aidssjuka i Afrika. Varje dag dör 6 600 i aids, 1 400 aidssjuka barn föds varje dag. 1,4 miljarder fattiga i världen, nästan 600 miljoner i Sydasien. Antalet fattiga i sub-Saharan Afrika har fördubblats från 200 till 380 miljoner de senaste 25 åren. Varje år dödas över 20 000 människor av minor, 7 000 av dem barn. Enligt FAO lider 854 miljoner barn, kvinnor och män av kronisk undernäring, nio miljoner i i-länder, 25 i forna Sovjet och 820 miljoner i u-länderna. Irakkriget kostar en miljard dollar i veckan, det blir cirka en miljard kronor om dagen.

Nu klagar vi över finanskrisen och börsraset. Kanske har vi inte råd med en ny platt-tv eller ens en resa till Thailand.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons