Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

BUP-resurser kommer inte de mest behövande till del

I VLT för en tid sedan skrev två kristdemokrater om den ökande psykiska ohälsan i samhället.

Annons
BUP. Enligt debattören medför vårdgarantin att de lättare fallen prioriteras framför de tunga.

De skrev att mångmiljardbelopp satsats på psykiatrin sedan Alliansen fick regeringsmakten. (Vart har dessa pengar tagit vägen?). Mot denna bakgrund är det inte underligt att staten och landstingen försöker påverka tillgängligheten inom sjukvården.

Inom barn- och ungdomspsykiatrin som jag känner sedan mer än 40 år, har kötiden på många håll varit oacceptabelt lång till ett första besök. Därför har staten infört en ”belöning” till de landsting som klarar vårdgarantin, max en månad till första besöket och max en månad till inledd behandling eller utredning.

En kritik som många riktar mot BUP i dag är att vi har blivit alltför ”pillerinriktade” och ger för litet psykoterapi både till hela familjen och till de unga. Fortfarande gäller att multimodal behandling, det vill säga flera åtgärder samtidigt, ger bäst resultat i komplicerade situationer.

Vissa fall kräver långvarig behandling, till exempel sådana som är en följd av traumatisering efter övergrepp. En trend är att utredning och behandling av neuropsykiatriska tillstånd har ökat lavinartat. Man kan tala om en epidemi av ADHD och Aspergers syndrom. Orsaken till detta är oklar men helt klart är att stressen på unga och deras familjer har ökat så att fler unga har blivit överbelastade.

Effekten av dessa förändringar är att tillströmningen till BUP har ökat kraftigt på senare år. I till exempel KAK har antalet behandlade fall per år ökat från cirka 200 per år, för 15 år sedan, till 550 fall 2011. Många i personalen vittnar om att de inte hinner ge den behandling som de anser behövs under tillräckligt lång tid på grund av tvånget att ta emot fler nya fall för samma resurser.

Det är lätt att inse att tillgänglighet och behandling över en viss nivå blir varandras motsatser. Om tillgänglighet (som nu) prioriteras kommer de lättare fallen att få adekvat behandling medan tunga fall där patienterna kräver lång tid och/eller har svårt att ta sig till våra mottagningar av psykosociala skäl, till exempel fattigdom, psykisk sjukdom hos förälder och främlingsskap, kan bli utan tillräcklig behandling.

Tidigare har man ofta sett att en tredjedel av dem som söker sig till BUP behöver lång och omfattande behandling. Om man tänker sig 100 nyanmälda fall på BUP och vi räknar med 7 besök i genomsnitt som var vanligt tidigare (700 besök per år) och att 1 patient av 3 behöver mer än 10 besök på ett år (till exempel i snitt 12 besök) hade vi cirka 400 besök i den tunga gruppen och 300 i den lättare gruppen som fick knappt 5 besök per fall.

Om vi då höjer antalet nya fall totalt med 100 procent kommer 200 fall att få i genomsnitt 3,5 besök per patient. Det innebär att all längre behandling måste upphöra eftersom det är omöjligt att sänka insatserna efter ett nybesök till en lägre nivå än 2 till 3 besök i snitt. Redan att klara vårdgarantin kräver 400 besök för 200 patienter!

Detta är situationen i dag. BUP har tvingats att minska sina insatser till de tyngsta fallen. BUP har i praktiken endast resurser för medicinering, viss utredning och kortare samtalsterapi individuellt i begränsad omfattning. Det betyder att familjebehandling numera i stor utsträckning har blivit utflyttad till kommunerna. Om en bred behandling ska komma till stånd måste vi alltså samarbeta med andra organisationer. Men det är svårt att hinna med.

En utväg är att höja ribban till BUP så att endast de allra tyngsta fallen får komma. Det krävs då att familjeläkarna tar hand om minst 50 procent av BUP:s patienter. Ett embryo till detta är projektet med den så kallade barn- och ungdomshälsan i Västerås som dock ännu saknar framtida finansiering.

Slutsats: Vårdgarantin innebär att BUP-resurser tas från de mest behövande och ges till de lättare fallen och att den ”tunga” gruppens utanförskap riskerar att öka. Denna omvända prioritering strider mot FN:s barnkonvention. Helt klart är att om BUP ska leva upp till de ambitioner som politikerna anger så behövs det mer resurser.

Mitt förslag är att BUP:s öppenvård förstärks och läggs som en egen första linjeorganisation med konsultstöd av läkare från specialist-BUP så att även okomplicerad medicinering kan ske där. Möjligheten att driva fler gemensamma verksamheter med elevhälsan, familjeläkarverksamheten och socialtjänsten bör utredas (ett exempel: familjepedagogerna i KAK).

BUP-specialist bör vidareutveckla olika typer av specialteam till exempel för psykoser och bipolaritet samt svåra traumafall.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons