Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Carl Johan Ljungberg: Estlands frihetliga själ

Varför skapa konstlad spänning i sitt liv genom vildmarksliv eller actionfilmer? På min barndoms bokhyllor stod memoarer och diktverk av ester på temat terrorvälde och massdeportationer.

Annons

Jag hörde om det gerillakrig mot Sovjetmakten som fördes in på 1950-talet.

Min historielärare var en ukrainsk forskare som varit krigsreporter i finska vinterkriget. Min hustru har släktingar som dödats i detta krig. En grannes far hade suttit fängslad i Petersburg, i vårt kök satt 1956 en ungrare som flytt till Sverige. Då jag vid 1990-talets början deltog i en konferens om Estlands nya valuta, berättade Rudolf Jalakas gripande för mig om sin uppväxt före kriget.

På besök i Estland nyligen såg jag i Tallinn this weekredaktören be läsarna att förstå, vad den ryska "statykampanjen" i våras betydde. Ni minns kanske hur ryssarna då, med gillande från högsta ort, iscensatte upplopp i Estland och Moskva samt trakasserier, allt för att esterna flyttat på en staty som påmint dem om ockupationen.

I veckovis avlossades gigantiska cyberbomber mot officiella estniska webbsidor. Alltsammans tycks så fånigt, så barnsligt och overkligt att någon reaktion här knappt hann komma i gång. Seriösa analytiker har dock sagt att avsikten var att testa ett möjligt stopp på vad den "sjungande revolutionen" uppnått, liksom att prova esternas smarthet och omvärldens viljestyrka.

Just då perestrojkan startat drog en grupp svenskar samt ester i Sverige i gång en stark propaganda för att stödja strävan mot ett fritt Estland. Med vår dåvarande regerings hjälp fick en djärv och klok diplomat Lars Fredén med Riga som bas goda chanser att främja de baltiska staternas sak.

Man kan nu fastslå, att Fredéns och andras insats var bland det viktigaste som uträttades i Sverige dessa år. Tack vare detta kan de fria esterna i dag stödja Georgiens sak.

Att Estland nu funnit sin själ är klart. Och själen är frihetligt urban. Estland har varit kristet sedan 1000-talet, Luthers Lilla katekes var den första bok som trycktes på

estniska.

Tallinns höga kyrkspiror ingår i stadens sköna silhuett och är det första man ser dyka upp ur havet. I 1920-talets republik blomstrade näringar och konst. Varje förtryck upplevs därför som dårskap och oförnuft, ester vill leva i en stad (och 75 procent av alla ester bor i dag i städer).

Tallinn är inte bara en blomstrande nykapitalistisk ort i cyberteknikens och Bill Gates hägn. Den är en upplivad nyrenässansskapelse, ett stolt och färgstarkt Florens vid Nordens medelhav.

De ikoner som köps i affärerna, de folkdräkter som möter i Gamla stan är inte nostalgi - de andas uppblossad vilja till ödmjuk ridderlighet, en ärvd attityd som hör framtiden till. De politiker som kallblodigt och korrekt hanterade ryssen kring frigörelsen gjorde därmed sina florentinska statsmannakolleger rangen stridig.

Av Sovjet sändes 60 000 ester till hårda läger. Många återkom aldrig. Flertalet av de 30 000 ester som under kriget flydde till Sverige har däremot uträttat stora ting, och på olika fält förstärkt vårs tids professionalitet. Deras barn har i flera fall återvänt till släktens hemland.

Andra må klandra Estlands starka grundlagsskydd av modersmålet, här talar dock landets mörka erfarenhet. Man häpnar vid besök inte bara över nya banker och glasskrapor, eller välklädda tillitsfulla människor, utan också över den nya bok- och medieproduktion som blivit möjlig - för en befolkning på knappt 1,4 miljoner människor.

Konserter, gallerier, och kulturaktiviteter fyller sommaren. I Estland tycks friheten ha fått ny mening.

Carl Johan Ljungberg

Statsvetare och frilans

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons