Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Cheferna hade en omöjlig uppgift

Annons

Det är med stigande förvåning jag har följt de artiklar som har beskrivit hur två av cheferna inom Proaros gymnasie- och vuxenutbildning har sparkats under former som normalt är förbehållna ishockeytränare som misslyckats med sitt lag. Anledningen tycks vara att de inte klarat kraven på lönsamhet för den tekniska yrkesutbildningen.

Wenströmska gymnasiet har under en följd av år haft stora svårigheter att motsvara kravet på att varje enhet skall bära sig själv. Rektor har så vitt jag förstår på ett berömvärt sätt balanserat mellan Scylla och Charybdis: Å ena sidan att sänka kostnaderna och å andra sidan att inte omöjliggöra det pedagogiska arbetet. Hon har uppenbarligen också lyckats bibehålla personalens förtroende.

Den nya rektor som tydligen tillsatts utan vare sig MBL eller utlysning av tjänsten kommer sannolikt inte att lyckas bättre av följande skäl: Wenströmska byggdes på sjuttiotalet som ett resultat av 1970 års läroplan där det föreskrevs att kommunen skulle sköta all utbildning och där man samlade alla yrkesutbildningar under ett tak enligt den så kallade dragonskolemodellen med Umeås nya gymnasieskola som förebild.

Detta fungerade så länge vi levde kvar i industrisamhället och så länge kommunen hade en god ekonomi. Med IT-revolutionen, elektronikutvecklingen och de nya kraven i kunskapssamhället krävs dock nya, flexibla former för teknisk utbildning. Wenströmska har blivit en huvudvärk för fastighetskontoret med alldeles för höga over head-kostnader.

Det finns faktiskt möjligheter att göra något åt situationen både på kort och lång sikt utan att låta cheferna schavottera. I mitt nuvarande arbete med en statlig utredning som bland annat handlar om yrkesutbildning har jag haft kontakt med många kommuner som brottas med samma problem: Hur skall man klara en modern teknisk yrkesutbildning utan att kommunen ruineras?

På längre sikt är man ute i landet överens om att regionala sektoriserade utbildningscentra i samarbete med näringslivet innehållande alla utbildningsnivåer alltifrån gymnasieutbildning, kvalificerad yrkesutbildning och personalutbildning är den rätta vägen att gå. Edströmska utbildningscentret är ett lokalt exempel på detta tänkande.

På kortare sikt kan ett exempel från en gymnasieskola i en kommun av ungefär samma storlek som Västerås vara intressant. Här fick rektor ultimatum att minska kostnaderna eller få sparken. Han framhärdade i åsikten att minskade kostnader skulle innebära oacceptabla följder för det pedagogiska arbetet. En framsynt förvaltningschef tillsatte en oberoende konsult som konstaterade att rektor hade rätt i sin bedömning. Resultatet blev att man sköt till medel från andra skolor som hade överskott vilket gav andrum och tid att forma en strategi för att möta de framtida kraven.

Mina frågor till ansvariga politiker är alltså: Varför kan man inte fördela det överskott som faktiskt finns på övriga gymnasieskolor för att klara Wenströmska, på samma sätt som en industrikoncern arbetar med verksamhet som inte bär sig men som anses oumbärlig för företaget? Varför har man inte utrett var smärtpunkten mellan nedskärningar och acceptabel pedagogisk kvalitet befinner sig innan man tar till drastiska uppsägningar av de chefer som har haft en uppenbarligen omöjlig uppgift?

Bo Stenström

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons