Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dags att åtgärda den personliga assistansens brister

Annons
Manifestation i Stockholm på internationella funktionshindersdagen 2016.Foto: Janerik Henriksson/TT

Debatten kring den personliga assistansen fortsätter med oförminskad styrka. Merparten av debattinläggen handlar om att kritisera regeringen för de brister som har funnits och som allteftersom uppstår. De som riktar den här kritiken mot regeringen är dels olika personer, dels olika organisationer. Givetvis deltar även den politiska oppositionen i denna klagovisa. Jag vill understryka att även jag anser att regeringen brister i sitt arbete med denna fråga. Men om ska vi nu komma någon vart måste vi på allvar börja fundera över vad som ska göras för att vi ska få ett regelverk för assistansen som leder till att personer med olika typer av funktionsnedsättningar verkligen ska kunna leva ett liv som alla andra människor. Då duger det inte att hänvisa till fusket i assistansen.

Som jag nyss nämnde hörs oppositionen i kritiken mot regeringen. Främst är det Liberalerna och Krist­demokraterna som håller i den taktpinnen. Något jag dock saknar i debatten är vad oppositionen verkligen vill göra för att se till att få ordning på den personliga assistansen. Det duger nämligen inte med att hänvisa till att intentionen i lagstiftningen måste återupprättas.

Problemet är att Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) i sina domar helt har förändrat förutsättningarna. Risken är dessutom stor att ytterligare försämringar blir följden av de avgöranden som snart kommer från HFD. Få tycks ha slagits av tanken på att vi kanske har haft en alldeles för generös tolkning av gällande lagstiftning på detta område och att det som nu sker är en anpassning till gällande lagstiftning. Det är i ljuset av detta som jag vill veta vad oppositionen avser att göra för att åtgärda de brister som trots allt finns.

En fråga jag ställer mig är om det nu inte har blivit dags att ompröva en del bestämmelser som rör den personliga assistansen. En sådan är om kravet på tjugo timmars assistans per vecka gällande grundläggande behov verkligen ska vara det som bör gälla. Ett alternativ vore att utgå från det faktiska behovet och helt ta bort kravet på tjugo timmar per vecka. En annan sådan bestämmelse är vad som faktiskt ska anses utgöra ett grundläggande behov. I dag finns frågetecken kring till exempel sondmatning.

Därutöver har vi genom medier kunnat ta del av att problem med andning inte utgör ett grundläggande behov. Ut­över detta skulle ett borttagande av hänvisningen till föräldraansvaret medföra att alla barn i låga åldrar skulle kunna omfattas av den personliga assistansen, vilket i praktiken är en omöjlighet idag. Detta är tre områden som verkligen skulle kunna förändra förutsättningarna för många personer som har behov av personlig assistans.

En förändring på dessa områden skulle dock innebära kraftiga kostnadsökningar. Det betyder så klart att finansiering för detta måste presenteras. Jag tycker att det är en självklarhet att det går att ordna även om det så klart innebär att andra intressen måste stå tillbaka.

Som jag inledningsvis nämnde är det nu dags att på allvar diskutera vilken personlig assistans vi verkligen vill ha och hur människor med olika funktionsnedsättningar ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt. I detta sammanhang kan det också finnas skäl att påminna om kraven i barnkonventionen och konventioner om mänskliga rättigheter. Är regeringen och den politiska oppositionen verkligen redo att kavla upp ärmarna och på allvar arbeta med dessa frågor eller finns det bara ork till politiskt tjabbel och därmed billiga politiska poäng.

Andreas Rung

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons