Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dammsugarförsäljaren som grät

Annons

Påflugna dammsugaragenter kan man anmäla för hemfridsbrott. Eller klämma foten på. Men vad gör man om de gråter i ens kök?

Det har gått ett par årsedan jag hade henne hemma. Hon sålde den beryktade monsterdammsugare som återigen har fått Allmänna reklamationsnämnden att reagera.

Allt började med att vi per telefon fick veta att vi "hade vunnit en matttvätt" med den fantastiska städmaskinen, vi kan kalla den Kilroy. Mitt inpass om att jag inte deltagit i någon tävling försvann i svadan.

- Okej, kom hem och tvätta då, men jag är inte spekulant på dammsugare, äger redan en utmärkt, sa jag.

Kvällen kom. Vi slängde oss hem för att passa tiden med mattvättaren. Besöket skulle börja klockan 17 och ta 90 minuter, var det sagt.

Två timmar för sent smög en Volvo fram till vår dörr. Försäljaren hade pappas bil, änglahår och flackande rådjursögon som sa "ta mig härifrån". Kraken hade nyss gått ut gymnasiet och verkade vara en renhjärtad ung fröken, om än med florstunn självkänsla. Vi led när hon med späda armar baxade in städmonstret i vårt hem.

Snart såg det ut som om någon plockat isär ett par Scania Vabis-motorer i vårt vardagsrum. Men vi tänkte ja, ja, detta ska ju bara ta 90 minuter av våra liv och vid det laget hade vi accepterat följderna av vår egen idioti: vi hade tagit denna spröda varelse i båten och fick ro henne i land.

Hon sög vår matta under komplett tystnad, körde maskinen några minuter, stannade den, tog ur filtret och lade det rituellt framför våra fötter. Det upprepades håglöst i en halvtimme. Halvvägs frågade vi:

- Varför gör du så där hela tiden, stannar maskinen och tar ur filtret?

- För att ni ska se hur smutsig mattan var.

- Det visste vi förut. Du behöver inte visa flera filter. Väldigt fin maskin du har, väldigt fin, var det något mera du ville visa för vi har annat ...

- Jag måste lägga ut minst femton filter!

- Måste du? Varför då?

- Det sa de på säljkursen.

Med golvet täckt av smutsiga filter frågade vi:

- Vad kostar egentligen en sån maskin?

- Den är väldigt dyr. Nu vill jag ha era bäddmadrasser, jag har flera munstycken kvar som jag måste demonstrera.

- Måste du?

90-minutersbesöket tog tre timmar, barnen åt ur skåpen och somnade i soffhörnen medan vi pytsade i den bräckliga försäljerskan vatten i hopp om att hon skulle få upp tempot i visningen men framför allt sätta sig i pappas Volvo och försvinna.

När de sista munstyckena nosat sig fram som apatiska sniglar över fåtöljer och gardiner förklarade vi så milt vi kunde att vi skulle alla upp tidigt så om hon ville ...

- Vill ni inte köpa maskinen?

Det blev tyst och den lilla underläppen hamnade i oroväckande turbulens.

- Bli inte ledsen nu, men vi ska inte köpa den. Oavsett vad den kostar - vad kostar den förresten? - så tycker vi att den är lite för klumpig för vårt hem. Och det går inte att dammsuga under låga byråar och man måste byta munstycke om man vill växla från golv till mattor.

- Då måste jag ringa min chef! - Måste du?

Hon blev stående i 20 minuter i vår telefon. Vi snubblade tysta och beklämda omkring bland munstycken, slangar, smutsiga filter, hopfösta möbler, mattor och upprivna bäddmadrasser och hörde hur hon fick skäll av chefen.

Hon var förkrossad.

- Han sa att jag hade gjort en dålig demonstration.

Vi tröstade "seså, seså" medan hon grät och fick ett glas vatten till. När vi lade en uppmuntrande klapp på de veka, provisionsanställda axlarna och sa att allt säkert skulle bli bättre om hon sa upp sig och hittade ett annat jobb eller sökte en trevlig utbildning på Komvux, snyftade hon att hon just hade tänkt samma sak.

När hon till sist räckte fram papperet där vi ombads skriva namnet på fem goda vänner som vi ville "skänka en matttvätt", vågade vi inte ge henne flera motgångar.

- Jag måste ha den här lappen ifylld.

- Ja, det måste du nog.

Vi rafsade ned namnen på några perifera obekanta, hjälpte henne ut med grejerna, satte henne bakom ratten, vinkade "vink, vink", låste dörren inifrån och stupade i säng i våra upprivna bäddar.

Det kändes som om vi hade vunnit 20 000 kronor.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons