Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De förfärliga slöjorna

Annons
Annan fason. Den svenska och franska debatten hävdar att man ska ta seden dit man kommer. Dock har jag aldrig sett europeiskor sätta på sig slöja när de går i affärer i Dubai, skriver Bengt Rösiö.

Jag kom en gång tillbaka till Jeddah från en resa till några av emiraten. Vår jemenitiske chaufför mötte och vi gick mot utgången när en kvinna i heltäckande burqa dök upp bredvid mig och tiggande sträckte fram handen. Jag fortsatte vresigt och när hon tredje gången drog mig i kavajen fräste jag till och inifrån burqan kom då ett försiktigt pip: ”Känner du inte igen mig?”

Det var min blonda hustru som gömt sig inne i grannlåten och därmed gick betydligt säkrare än på Stockholms gator. Det angår inte mig om arabiskorna vill ha burqa eller chador, lika lite som jag störs av att indiskor har sari, kinesiskor slits, norrmän lusekoftor, Anna Anka aftonklänning och tjejerna på Moulin Rouge inga kläder alls. Fredrik II förstod detta när han tyckte var och en kunde få bli salig på sin fason.

Trots globaliseringen – eller på grund av den? – har vi blivit intoleranta ifråga om bagateller. Visst är det kusligt att många muslimska kvinnor förtrycks men det är ingalunda någon regel: Turkinnorna fick lägga av sig slöjan i början av 1930-talet när Atatürk gjorde revolution och såvitt jag begriper var irakiskorna mer sekulariserade och ”moderna” på Saddam Husseins tid än de är i dag. Afghanskorna går fortfarande i sina schabrak och deras villkor har snarast blivit sämre sedan Hamid Karzai och hans anhang kom till makten.

Svenska Afghanistankommittén gör ett ypperligt och framgångsrikt arbete medan en soldat kostar de amerikanska skatte-betalarna en miljon dollar om året. Under 18 år i muslimska länder har ingen försökt omvända mig eller min hustru till islam medan den svenska och franska debatten hävdar att man ska ta seden dit man kommer.

Dock har jag aldrig sett europeiskor sätta på sig slöja när de går i affärer i Dubai. Däremot minns jag en amerikanska som inte kunde begripa varför vi talade svenska i Sverige i stället för engelska och hustrun till min amerikanske kollega i Montréal irriterade sig på att québecare talade franska.

På en tillställning härförleden sade min bordsdam att hon hellre ville ha obehaget med kroppsscanning än råka ut för en islamistisk bomb och jag undrade om det inte vore ännu värre om hon hamnade i ett kristet koncentrationsläger, som Auschwitz eller gulag. Hon hade skaffat sig vad man kallar problemformuleringsprivilegiet – en terrorist är för henne lik-tydigt med en muslim, och ofta vice versa.

Vi demoniserar muslimer som när Joseph McCarthy drev sin hatkampanj mot kommunismen därhän att även jag som svensk generalkonsul i Texas sades vara commie. Kanske beror detta på att det finns ytterst få fattiga ledamöter i den amerikanska kongressen medan vi i Sverige har en klassblandning så att en skorstensfejare kan bli kommunalråd och en tågkonduktör partiledare.

Även om vårt resande ofta sker i grupp med svensk färdledare så kan svenskar geografi, ser filmer från många länder, läser översättningsböcker och talar främmande språk. Men likväl: Nyligen såg jag en film om Qatar där en hovdam tjänstgjort under ett år och från första början tycktes stegra sig mot det främmande och udda, lite av samma mentalitet som då turister ojar sig över att kor går lösa på gatorna i Indien och att de stackars svarta mestadels har en klen garderob.

Vi är alla rasister, åtminstone som Nalle Puhs ägare Christopher Robin som, i likhet med Alice i underlandet, betraktar vår konstiga värld med roat överseende och övertygelsen att de själva står flera snäpp över. ”Why cannot a woman be more like a man?”

Vi upprörs inte särskilt mycket av att man beskjuter civila afghaner med drönare men skakas av ett en nigeriansk klantskalle började aptera en bomb inne i kabinen i stället för att göra det på muggen.

Detta är dock ingenting att skämta om eftersom det kusliga med terrorismen är att de använder enkla medel för att nå ohyggliga resultat, och börjar de sprida ut mjältbrandssporer i stället för molotovcocktails är vi rätt illa ute. De motståndsmän som dödade Reinhard Heydrich betecknades som patrioter men de afghaner som bekämpar främmande invasionstrupp kallas islamister.

Vad de fattiga folken kämpar emot är, nu som på 1950-60-talen, en ny tids kolonialister. Av dessa är för övrigt kineserna ett större hot än västerlänningar.

Vi ser grandet i vår nästas öga, inte bjälken i vårt eget. Har man levt i decennier i före detta kolonier har man ett annat perspektiv på människor, religion och politik än om man utgår från att det egna levnadssättet är det enda som duger.

Själv känner jag det inte särskilt ange-läget att få muslimer att tro på någon annan än Allah – vad skulle det tjäna till? Ingen försöker väl lära en katt skälla?

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons