Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De två krigen

Hösten 1961 skickades jag av UD till Gabon för att vara med på landets ettårsdag.

Annons

Firandet var vänligt men lite kalejdoskopiskt: Jag träffade Albert Schweizer och fick en medalj av president Mba som var mest känd för att han lyckats sälja sin svärmor till en slavhandlare i Kano.

En kväll råkade jag under fyrverkerierna hamna bredvid en amerikansk sailor. USA uppvaktade med ett örlogsfartyg, närmare bestämt ett beskedligt servicefartyg. Sailorn var från Kansas, jobbade i tvättinrättningen ombord, hade vaga begrepp om Afrika, pratade om pappa och mamma och berättade att han försökte komma framåt i livet, nu höll han på att lära sig kemtvätt också. I handen hade han en liten gabonesisk grabb.

Det var rörande att se de två, den lille i total tillit, den

större godhjärtad och lycklig att få vara snäll mot andra. Han var en typisk amerikan, lik många andra jag träffat.

På 1980-talet fick jag en blodpropp i Manila och det såg illa ut. Läkarna behövde en viss medicin som inte fanns. Brittiske ambassadören var emellertid en gammal kollega från Peking och han ringde amerikanarna. Jodå, läkemedlet fanns på Clark Air Force Base. Svenska ambassaden skickade upp en bil för att hämta det, min hustru vakade över mig på intensiven och, som synes, jag repade mig, blev bra.

Detta är det Amerika vi minns och tror på, inte Big Brother utan Storebror. Nu läser jag följande om Saddams avrättning: "Bush är det onödiga våldets impressario. Amerikanarna har följt honom in i detta krigs dödskammare och nu vill han få oss att tro att vägen ut ligger i mer dödande. Varje kväll kan amerikanare på TV se de vackra ansiktena hos unga soldater som dött i Bushs krig. De var hjältar, inte brottslingar, ändå släpade Bush upp dem till galgen. Han ställde dem på falluckan men blinkade inte ens när de föll igenom. Nu menar han att enda sättet att rättfärdiga det onödiga dödande han orsakat är att döda fler. Med sina lögner vid krigets början och sina fantasier att en hedersam upplösning är möjlig är presidenten en hånfull mördare. Stoppa denne man."

Nej, det är inte al-Jazeera jag citerar. Pravda? Nej. Folkets Dagblad? Nej. Radio Havanna? Nej. Ordfront? Nej. Texten ovan är citat ur en artikel av James Carroll i Boston Globe. Han

saftar onekligen till, så får iranier inte skriva om sin president, saudier inte om sin kung.

Amerikanska tidningar gör fräna angrepp mot Irakkriget, våldet och den flåshurtiga patriotismen. Just därför vill jag tro att amerikanare trots McCarthy, Watergate och Vietnam är godhjärtade människor även om de inte vet så mycket om en irakisk verklighet som är så olik deras egen hemmavardag.

Modern till den i Pakistan mördade journalisten Pearl har i Herald Tribune klagat på Qatars arabiska TV-station al-Jazeeras ordval. Nu sänder den även på engelska men i stället för terror skriver man motstånd, uppror kallas kamp, en självmordsbombning blir till en commandoattack och man talar inte om kriget i Irak utan mot Irak. Kriget är detsamma men det ser inte ut på samma sätt i arabvärlden som i USA.

Den avgångna tv-chefen Christina Jutterström lade till sin evärdliga skam ner programmet Dokument utifrån. Det sista handlade om hur tv bevakar krig, hur verkligheten både röjs och döljs. Det var ett lysande program, särskilt mot bakgrund av våra tunna tidningar och korta tv-snuttar som mest intresserar sig för svenskar, Guantanamosvensken, somaliasvenskarna, de evakuerade Libanonsvenskarna.

Jodå, vi ger bidrag och upprörs ibland, men nyårsreor och nya prylar är viktigare. Just dessa prylar är emellertid en ny faktor. Nu har vi satellit-tv, vi skriver bloggar, bilderna från Abu Ghraib togs med en mobiltelefon och spreds via

Internet. Men därigenom skapas en ny klyfta: I Europas välbärgade kvarter ser vi lagom kastrerade bilder av krigets offer, men i förorternas parabolsamhällen ser man en annan verklighet, med stympade människor, lidande och skräck. Det sades ju att under Vietnamåren kom kriget in i våra vardagsrum. Det gör Irakkriget också, men vi har två Irakkrig, det som ses på västs tv-skärmar och det som ses på Mellanösterns. Gamla och nya svenskar ser två olika krig och jag tror inte vi förstår varandra.

Krigets gift kan sprida hat även i vårt trygga land.

Bengt Rösiö

Diplomat, Stockholm

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons