Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Debatt: Litium i kost kan ge färre självmord

Annons
Saknas på hyllan. Skribenten menar att litium borde godkännas som kosttillskott. Foto: VLT:s arkiv

De senaste sex åren har det kommit en rad vetenskapliga artiklar som visat att frekvensen självmord är lägre i områden med mer litium i dricksvattnet.

Litium är ett grundämne som finns överallt i naturen, men som använts som läkemedel sedan 1950-talet, och då främst mot bipolär sjukdom. Detta är dock i doser mer än 100 gånger högre än vad man får i sig på naturlig väg.

I och med att litium är klassat som läkemedel får man inte tillsätta det som kosttillskott. Det gör att det enda sättet att få i sig lite mer litium är via det vi normalt äter och dricker.

Hur mycket litium det finns i kosten varierar dock mycket beroende på vad du äter och var du bor.

Den första vetenskapliga artikeln i ämnet mentalt välmående och litium kom 1990, alltså redan för 25 år sedan. Professor Gerard Schrauzer vid UCSD jämförde prevalensen för självmord med dricksvattnets innehåll av litium i 27 kommuner i Texas. Resultaten visade på signifikant färre självmord med stigande nivå av litium.

Studien visade också ett liknande samband mellan våldsbrott, våldtäkter och övrig kriminalitet.

Under 1990-talet publicerade Schrauzer en rad andra vetenskapliga artiklar som visade att litium i lågdos, det man normalt kan få i sig i områden med lite förhöjd litiumnivå, förbättrade mentala hälsan.

Sedan dess har det varit ganska tyst på området tills nya studier började komma 2009. Den senaste publicerades nu i juni, och visar också på litiums positiva effekter.

Läkarkåren och massmedia verkar dock totalt ignorera dessa nya rön. Lite förvånande då det ständigt kommer rapporter om sämre mental hälsa i vårt samhälle, och vi har flera ideella organisationer, såsom ”Mind” och ”Zero Suicide”, som gör vad de kan för att förhindra detta.

Alla medel för att minska den mentala ohälsan borde välkomnas. Men för dem verkar litium också bara vara ett läkemedel.

Frågan är om de har fel medicinska rådgivare.

Tyvärr är nog problemet att litium är ett helt naturligt ämne. Och den enda medicinska användningen som finns, litium i högdos, är redan fast förankrat i facket för läkemedel hos skolmedicinen – och inte kan väl ett läkemedel i lågdos ha någon effekt.

Hade det varit ett nytt patenterbart läkemedel utan biverkningar, som gett motsvarande resultat, hade det förmodligen stått spaltkilometer om det i tidningarna. Då hade de kommersiella krafterna spelat ut alla sina kort för att kapitalisera på upptäckten, och alla skol- medicinare stått i fina led och bockat.

När det bara är frågan om ett naturligt tillskott verkar intresset vara minimalt. Den enda som skrivit om litium är tidningen HÄLSA, en gång grundad av den omstridde Are Waerland.

Trots att litium varit ett läkemedel i över 50 år känner man inte till varför det hjälper mot bipolär sjukdom. Men sedan 1996 vet man att litium hämmar ett enzym som kallas GSK3.

Idag finns över 8 000 vetenskapliga artiklar som belyser enzymet och dess funktion. Många läke- medelsbolag försöker ta fram syntetiska GSK3-hämmare, men ännu har ingen lyckats ”balansera” GSK3 så bra som litium.

Förutom mentalt välmående har överaktivitet av GSK3 kopplats samman med en rad olika sjuk-domar. Det är allt från diabetes och Alzheimers till hjärtkärlsjukdomar.

Därför är så många läkemedelsföretag intresserade av patenterbara hämmare. Men den naturliga hämmaren litium, som fått sin roll utmejslad under årmiljoner av evolution, är inte patenterbar.

Den forskning som ändå finns kring litium och naturligt intag går att läsa mer om i boken ”Litum det nya hälsomineralet”, som är skriven av undertecknad. Den tar upp historiken, förekomsten av ämnet i naturen och i det vi äter, samt den vetenskapliga litteraturen som visar på dess potentiella positiva hälsoeffekter.

Mycket talar för att ett litet extra tillskott av litium skulle kunna förbättra många människors mentala hälsa, men kanske också folkhälsan i stort. Givetvis behövs mer forskning.

Frågan är vem som skall finansiera den och hur lång tid det kommer att ta innan etablissemanget får upp ögonen?

Pehr-Johan Fager häsodebattör

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons