Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Demensvård - två synsätt

Annons

Med glädje läser jag att man ska öka antalet platser på gruppboenden för dementa i Västerås. Under en plågsam process att få plats för min demenssjuke far har jag dock förstått att det finns en ny politisk riktlinje. Demenssjuka ska bo kvar hemma allt längre. Det hävdas att de mår bättre av det. Principen om kvarboende tillämpas även om make/maka av trötthet själv måste flytta.

Demenssjuka behöver täta sociala kontakter för att behålla sin vigör så länge som möjligt. I ensamhet ökar deras förvirring. När de inte längre hittar hemma behöver de en miljö som är överskådlig. Där dörren till toaletten är synlig. Där de ser det gemensamma allrummet från korridoren. Där de kan vara i fred men ha kontakt med andra när de vill.

Gruppboenden för dementa är formade så. Där kan man bo kvar till livets slut och behöver inte hamna på långvård. Jag har genom samtal och besök fått intrycket att det bedrivs mycket god vård vid Södergårdens och Ankarets gruppboenden. Man har kompetenta och engagerade anställda som förstår dementas speciella behov. De säger alla att man inte bör vänta för länge med flytten till ett gruppboende. Ju sjukare man blir, desto svårare är det flytta. Ju förr man får ett gruppboende, desto bättre, säger alla anhöriga som jag har mött.

Det tycks alltså finnas två synsätt: ett drivet från politiskt håll för att bo hemma och ett från vårdpersonal och anhöriga för att flytta tidigt för att livskvaliteten ska hållas så hög som möjligt.

Vad blir konsekvenserna av att bo hemma så länge som möjligt? Jo, de som får gruppboende kommer att vara i ett längre framskridet skede av sin sjukdom. Den gemenskap som de skulle kunna uppleva tillsammans blir svårare att uppnå. Högläsning och gemensam matlagning behövs inte eftersom de är i så dåligt skick. Personalen får en mer krävande grupp att vårda. En anpassad miljö för en aktiv tillvaro på den sjukes nivå blir omvandlad till en livets slutstation.

Inga ekonomiska argument har framförts för kvarboendeprincipen, så man får anta att det inte kostar mer med gruppboende än med hemtjänst. Ingen pratar heller om priset för anhörigas oro och vårdbörda, de betalas ju ur andra penningpåsar.

Samtidigt planerar kommunen att ta bort möjligheten att välja gruppboende. Har man behov ska man tacka och ta emot erbjuden plats oavsett avstånd till anhöriga och var man tidigare bott. Har man bott hemma tills det inte längre går, spelar omgivningen mindre roll, åtminstone för dem som har demens av Alzheimerstyp, de tappar tidigt sin orienteringsförmåga. Men de anhöriga finns ju kvar.

Det är svårt att se vad man har att vinna på förslaget. Ett kösystem baserat på de väntandes egna önskningar kan väl inte vara så komplicerat? Kön prioriterar dessutom sig själv. Har den som står främst i kön preciserat sitt önskemål går ledig plats på ett annat boende till nästa person i kön. Vill man ha en snar placering tar man vilket gruppboende som helst. Vill man ha ett bestämt gruppboende är man redo att vänta.

Om man utgick från att demenssjuka och deras anhöriga själva kunde avgöra sina behov skulle inga principer behövas. Hemtjänstinsatser skulle kunna ges dem som så önskade och gruppboende dem som ville ha det. De sökandes egna önskemål skulle sköta prioriteringarna. Kommunen har en växande kö till gruppboenden. Befolkningen blir allt äldre och därmed växer andelen demenssjuka. Man frestas att tro att principen om kvarboende har något med detta att göra och ställer sig frågan: Vart tog talet om valfrihet vägen?

Gunilla Schiölde

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons