Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Demokrati snyter man inte ur näsan

Annons

En svensk officer som för några år sedan flög hjälpsändningar till Somalia berättade att när planet landade i Mogadishu dök det upp en figur som krävde tull. Officeren tillhöll honom då att Här kommer vi för att hjälpa och bistå Ditt land och då skall inte Du och så vidare.

Somaliern förstod inte engelska och nog inte heller vad land betyder. Etniskt och språkligt är det visserligen en nation men vare sig regering eller förvaltning funkar i det spruckna Somalias numera fyra "stater". Den man lyder är sin familj, sin stamäldste, sin klanhövding, sin krigsherre. Irak är inte så olikt.

Trots vad som skett i Nordirland och Jugoslavien ojar sig många européer över att irakierna inte kan dra jämnt. Visst hölls val men de regeringar som bildades är lika etniskt och religiöst splittrade som förr. Val har man nu också haft i Kongo, där en svensk FN-styrka vaktade. Resultatet blev vad man väntat sig, att den sittande presidenten Joseph Kabila segrade.

Premiärminister blev den 81-årige Antoine Gizenga, en slitstark politiker som jag minns från min tid i Kongo under det begynnande 1960-talet.

Det är lätt att avfärda dessa val som en onyttig övning men de legitimerar rådande regim och det är inte illa så, även om landet förblir splittrat. Dock räcker det inte med val. Visst kan en analfabet gå på vuxenundervisning och lära sig läsa men han får svårt att hinna ifatt dem som började skolan när de var sex eller sju.

Innan jag kom till Kongo hade jag varit fem år i Indien och lärt mig att begreppet indier innefattar både en kolsvart madrassi, en mongolisk manipuri och en ljushyllt Kashmirmuslim. Alla, hinduer, muslimer, sikher, buddhister, jainer, parser, människor som talade ett dussin stora språk och en mängd mindre, alla kallade de sig indier och upplevde sig som sådana.

Den minsta gemensamma nämnaren var att de styrts av britterna. Trots att Brittiska Indien delades i tre stater, Indien, Pakistan och Bangladesh, har Indien förblivit en stabil, demokratisk och livskraftig stat.

Med Kongo var det annorlunda. Det var ett svårhanterligt land och till skillnad från Indien hade Afrika genomlidit och decimerats av slavhandeln. Det brittiska väldet i Indien varade i nära 200 år medan det bara tog något årtionde från det att belgarna insåg att de måste reformera sin administration till dess att landet blev självständigt.

Jag har tidigare skrivit i VLT om Kongo och försökt ta belgarna i försvar, vilket inte är särskilt lätt: Trots att man i Bryssel begrep vad som börjat hända i Afrika ville kolonialtjänstemännen, plantageägarna och affärsidkarna inte foga sig utan fortsatte att fiska i grumligt vatten. Kongoleserna fick aldrig samma tid på sig som indierna att smälta samman till en mångfasetterad men dock hyfsat fungerande stat.

Vi har ju en fast rotad tro på demokratin och ilsknar till när folk inte röstar som vi tycker att de borde utan föredrar Hamas och Hizbollah. Jag tror inte demokrati och framsteg automatiskt följer på val, ty först måste man ha en förvaltning som den britterna byggde upp och belgarna senfärdigt försökte bygga upp.

Vi stirrar oss blinda på FN som politiskt organ och allt diskuterande om säkerhetsrådet, resolutioner och mygel, men vi glömmer lätt bort fackorganen, WHO, UNESCO, FAO och de andra, de som ute på fältet, fjärran från New York, sysslar med utveckling och där politiseringen är mindre tydlig. Man måste börja med rättsväsen, skolor och pressfrihet för att skapa fred. Demokrati kan man inte snyta ur näsan.

På 1960-talet, Dag Hammarskjölds tid, hade svensk press dagliga rubriker om svensk FN-trupp i Kongo. Idag skrivs nästan ingenting. Man refererar debatter i New York men inte det praktiska jordnära arbetet ute på fältet. Kolonialismen är död och begraven men storföretagens exploatering av Kongos råvarutillgångar fortskrider. Medan Pentagon får triljoner i anslag har FN:s fackorgan snåla budgetar. Vi som redan har det bra vill få det ännu bättre men det är efterblivenheten, oron och fattigdomen som skapar migrationer, epidemier och terrorism.

Vad världen behöver är inte fler politiker, utan fler människor som hjälper länder som Kongo att komma ifatt oss. Åtminstone en bit på väg.

Bengt Rösiö, diplomat, Stockholm

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons