Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Demokrati som plåster

Annons

När våra barn var små sprang de förstås som alla andra omkring, ramlade, slog sig och började omedelbart yla efter plåster. Vi försökte förklara att plåster använder man för att förbinda sår, inte om man får ett blåmärke eller ont i huvudet. Det hjälpte inte: de hade en fast rotad tro på Plåstrets botande effekt.

Nuförtiden gör vi något liknande med begreppet demokrati. I Kongo har under mindre än ett decennium fyra miljoner människor dödats till följd av inbördeskriget, hundratusentals är flyktingar, fortfarande lär 1 000 dö om dagen. Nu har det hållits val och en svensk bataljon ingick i den EU-styrka som skyddar flygplatsen i Kinshasa.

Man kan ju inte garantera fria val i Ryssland genom att placera en FN-styrka i Sankt Petersburg som liksom Kinshasa ligger i den västra utkanten av det väldiga territoriet. Oroligheterna och lidandet finns i östra Kongo. Dock finns det 17 000 man FN-trupp i  landet men de får i princip inte ingripa i strider. Fransmännen är inte så hjärtnupna och lyckades därför bättre med sin Operation Artemis 2003.

Demokrati är inte bara en fråga om rösturnor för att välja en regering utan det gäller också att kunna avsätta en som inte sköter sig. I en demokrati kan man framföra kritik och klagomål i parlament, press och domstolar, ha ett fungerande polisväsen och en förvaltning utan korruption. Om man har allt detta, först då kan man börja fundera på om man föredrar socialister, kristdemokrater, agrarer eller något annat.

Vanligen föredrar man ingendera utan väljer efter etnicitet eller religion. En irakisk shia röstar inte på en sunni, en kosovoalban inte på en serb, en rwandesisk tutsi aldrig aldrig på en hutu. Ingen svensk fotbollsfan hejade på Trinidad, Tyskland eller Paraguay. Efter att man höll val i Irak dröjde det bortåt två år innan man enades om en regering eftersom shia, sunni och kurder skall få sitt, samma problem som i Libanon. Och ändå råder kaos.

Det går ju en farsot av etnicism genom världen: av Jugoslavien har det blivit sex stater med en sjunde på gång, Sovjetunionen har blivit femton. Många stater är alltför heterogena för att kunna styras annorledes än med järnhand vilket ju var vad Saddam, Mobutu och Tito gjorde. Tyvärr använde de ofta järnhanden på samma sätt som Stalin.

Afghanistan har för första gången i historien fått ett parlament men ute i landet styr krigsherrar, pashtuner i söder, uzbeker i norr. Alla använder de knark till vapenköp och korruption. Nu är talibanerna tillbaka med 12 000 soldater, och det finns afghaner som föredrar dem, på samma sätt som palestinier valde Hamas och somalierna godtar islamister - de håller åtminstone ordning. Trots sina medeltida seder fick talibanerna slut på opiumodlingen, och en ertappad tjuv brukade hängas på torget och liket fick vara kvar i  galgen en vecka så att folk skulle begripa vad som gällde. Nu mutar han sig fri försåvitt han inte har en släkting i  polisen.

Förmodligen hade belgarna rätt när de hävdade att det hade krävts ännu 50 år för att Kongo skulle få den infrastruktur som är en förutsättning för demokrati. Britterna lyckades i Indien och Malaysia, medan regimerna i Pakistan, Burma och Afrika förföll. Fransmännen föredrog låtsasdemokratier där det i toppen satt en svart fransman som styrde med Elyséepalatsets nåde.

Särskilt tokigt kan det bli när folk och statschef har olika tro: Bahrain har en emir som är sunni medan folket är shia, Nepal en hinduisk kung över buddhistiska invånare. Allt elände i Kashmir beror på att en hinduisk maharaja styrde ett muslimskt folk.

Vad just Kongo beträffar ställde jag en gång frågan varför Sverige måste ha en ambassadör ackrediterad i Papua Nya Guinea, men ingen hos General Motors. Vad statsledningar sysslar med vet vi ju ganska väl, däremot finns det ingen som rapporterar om utländska företags tygellösa exploatering av det rika Kongos mineraler. Gruvarbetarna där tjänar 15 kronor om dagen och har inte en tillstymmelse till vare sig arbetarskydd eller fack. Nu är det pressen man får lita till men det hjälper inte mycket - vem vill läsa om eländet i Kongo?

Det kommer nog att dröja ett bra tag innan splittrade och svaga länder får den infrastruktur som kan ge dem lyxen av demokrati, och ännu längre innan de väljer folk därför att de är kompetenta att fatta kloka beslut och inte bara kvoteras in. Men sånt är ju svårt att åstadkomma ens i  svenska bolagsstyrelser.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons