Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Demokratiska monarker

Annons

Det var en dag för lite mer än tjugo år sedan. På flygplatsen i Kuala Lumpur fladdrade fanorna, musikkåren blänkte i pampiga uniformer, där fanns hovdräkter och färggrann batik, ambassadrishattar och hela det lysande färgspelet i världens mesta monarki.

Malaysia har nio kungar som turas om att vara federal kung, där finns hertigar och prinsar, man dubbar ständigt män och kvinnor till grevar och baroner.

Få länder har så snabbt gjort så stora framsteg som Malaysia trots, eller tack vare, sina många kungar som för övrigt mestadels förekommer i skjortärmarna. I färgsprakande batik förstås.

Ute på plattan stannar ett plan och nerför trappan larvar en färglös, grå och trist liten statschef, Rumäniens Ceausescu. Och jag önskade att det i stället varit kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia som med värdighet och pompa kommit för att bekanta sig med en snabbt växande handelspartner.

Jag skrev till UD och hovet men det enstämmiga beskedet var att kungaparet inte alls kunde åka dit eftersom den äldste kungen måste bjuda först.

Jag försökte få Stockholm att förstå att en malaysisk kung inte kan sitta i mer än fem år, sen går jobbet till nästa man. Vår kung hade då redan suttit mer än fem år men till slut tog någon ett initiativ. Kungen upptäckte Borneo och tv spelade in Robinson.

Härförleden gjordes återbesök i Stockholm av Malaysias agong, kung, son till den rajah av Perlis som var den vänligaste och mest chosefria monark jag fått träffa, härskare över Malaysias minsta men gulligaste delstat.

Jag och min hustru bjöds med på galamiddagen på Slottet och där fanns klampande drabanter, ordensprydda frackar, aftonklänningar, hovdräkter och en kungafamilj som, nu som alltid, utstrålade värme och charm, tydligen obekymrade om skvallertidningar och republikaner.

Nej, jag har inte fallit i farstun för kungligheter. Vad jag däremot lärt mig under ett ganska långt diplomatliv är att kungar betraktas som symboler och det gör för den delen också de flesta presidenter.

Afrikaner, japaner, britter och araber ser sina monarker som bärare av nationens ära. Och trots allt tal om demokrati förflyttar USA:s president sig aldrig utan en presskår och skyddsvakt på hundratals personer.

I Sverige är det annorlunda. Säpo hade väl sitt folk där men de syntes inte. Taxibilarna körde in på borggården, en lakej kastade ett öga på inbjudningskorten, en vänlig dam prickade av gästerna och placeringen var ett omedvetet mästerverk i demokratisk praktik.

Jag hade en rar malaysiska till höger och Göran Perssons unga sekreterare till vänster, min hustru fördes till bordet av en vänsterpartistisk riksdagsman och hade till höger en gladlynt skorstensfejarmästare som är borgmästare i Stockholm.

Naturligtvis fanns det i stan också en mängd malaysiska affärsmän som träffade svenska kolleger - statsbesök är ju en perfekt spik på vilken man kan hänga upp kontakter, och oavgjorda ärenden flyttas från vilandekorgen till beslutskorgen. Och även om Vita Havets gobelänger och takmålningarnas prakt är av ett annat och lite tyngre slag än Malaysias soldränkta prakt så tror jag de tillresande kommer att minnas Sverige som en plats där de hade trevligt.

Malaysias kungar är en anakronistisk men oerhört väl fungerande fond för en demokrati som är märkligt okänd. Det var nämligen så att när britterna lämnade Malajiska federationen blev där kvar en oflygg fågelunge tillsammans med två gökungar. Malajerna var flest men därjämte fanns kineser och indier (samt folk på Borneo).

Det var alltså ett läge som liknar det i ex-Jugoslavien och Irak, och i början sysslade man ett litet tag med att slå ihjäl varandra. Snabbt nog begrep man att detta är ett sällsamt idiotiskt sätt att leva, och eftersom ingen stormakt lade sig i vad de gjorde kom de själva på en lösning. De tre raserna bildade var sitt parti plus en allians dem emellan.

I malajiska valkretsar lanserar men en malajisk kandidat, i de kinesiska en kines, i de indiska en indier och på det viset får alliansen nästan alla mandat och sen kör man.

Malaysia har ministrar som kan tala med varandra, en regering som alla stödjer, oavsett ras och religion. Varför kan man inte göra något liknande i ex-Jugoslavien och Irak som har samma slags splittring?

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons