Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den svenska energipolitikens önsketänkande har misslyckats

Annons

Mona Sahlin har i sin nya position i regeringen fått ett lysande tillfälle att anpassa den svenska energipolitiken till dagens krav och förutsättningar. De föreställningar som på 1970-talet ledde till en önsketänkandets politik har för länge sedan bevisat sitt misslyckande. Tvärtemot utställda löften ser vi nu framför oss högre energikostnader, svårare miljöpåverkan och större omvärldsberoende.

Det kan inte ha undgått den nya energiministern att de tiotals miljarder kronor som pumpats in i utveckling av så kallad förnybar energi inte har infriat de förhoppningar som vissa grupper i samhället påstått vara realistiska. Energibranschens företrädare har dessutom hela tiden påpekat att dessa energikällor - "sol, vind och vatten" med sitt ursprung i solenergin - med nu känd teknik endast kan ge marginella bidrag till vår energiförsörjning.

Främsta skälet till att jag skriver denna artikel är emellertid det hot som ökade utsläpp av växthusgaser reser mot vår framtid. Detta hot tar sig allt klarare uttryck i takt med att klimatforskarnas analysmetoder förfinas. Problemet är dock inte nytt - i april 1989 skrev jag i VLT bland annat "har vi moralisk rätt att öka risken för en global växthuseffekt genom ökade koldioxidutsläpp?" (Riksdagen beslutade förra året att dessa utsläpp ej får öka i Sverige.)

Nu, 15 år senare, har visserligen utsläppen av koldioxid i Sverige endast ökat marginellt, men ökat desto mera i vår närmaste omvärld. Till detta är vi medskyldiga genom att vi numera är beroende av importerad elkraft, bland annat beroende på stängningen av Barsebäck 1.

Det är därför oroväckande att vid ministerpresentationen nyligen höra Sahlin säga att hon "med stor kraft ska ta sig an omställningen av det svenska energisystemet". I klartext betyder detta, att hon vill fortsätta avvecklingen av kärnkraften i Sverige.

Inför den uppgiften bör det vara av intresse för Sahlin och andra att veta varifrån vi får vår energi i Nordeuropa. Följande fördelning gäller för dels Sverige och dels sammantaget för länderna som gränsar till Östersjön, undantaget Ryssland.

De förnybara energislagen, som också inkluderar vattenkraften, och kärnkraften, är de alternativ som ej, eller endast mycket marginellt, bidrar till koldioxidmängden i atmosfären. Som ni ser har Sverige en mycket gynnsam situation jämfört med omvärlden. Det är också därför som jag förvånas över att Mona Sahlin nu är beredd att "med kraft" försämra denna balans, vilket blir följden om kärnkraft ska ersättas med gaseldning.

Min förvåning blir inte mindre, när jag av de senaste forskningsrapporterna förstår, att en minskning av koldioxidutsläppen bara är en början och att det på lite längre sikt krävs att vi i stort sett måste upphöra med användningen av fossila bränslen. För varje ny kvantitet av koldioxid som tillförs atmosfären kommer takten i klimatförändringen att öka. I värsta fall har vi kanske redan missat möjligheten att behålla kontrollen av de livsbetingelser som klimatet erbjuder oss. Utmaningen ligger alltså i att 87 procent av norra Europas energitillförsel kan behöva bytas ut inom några årtionden. Lika illa är det för övrigt i stora delar av världen.

När detta nu är sagt önskar jag att Mona Sahlin snarast börjar arbeta för att alla "koldioxidfria" energislag premieras och att vi med dess hjälp kan bidra till att situationen i vår omvärld inte förvärras. Om de värsta prognoserna av i dag infrias, kan vi redan inom ett par generationer allvarligt ha skadat mänsklighetens möjligheter att leva och försörja sig på vår planet.

Bengt Å Andersson

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons