Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den svenska fattigdomens betydelse

Annons

- Men är det inte svårt att komma hem till Sverige efter att ha levt som ambassadör? Jag menar, med alla parties och sånt? Och allt fint folk Ni får träffa, och tjänare, och tullfri sprit? Gud, vad Ni måtte sakna det - är det inte svårt att ställa om?

Nej. Jag har inga problem med mikro och T-bana, är glad att slippa banketters longörer och att se min hustru slita med tillställningar för påtvingade gäster. Jag saknar inte lyxlivet men däremot motsatsen: Jag saknar fattigdomen.

Själv har jag sluppit den, åtminstone sedan studentåren, och som diplomat har jag ju färdats i gräddfil. Jag har levt ett kvartssekel i fattiga länder, Indien, Kina, Pakistan, Sudan, Kongo och några till. Dock märker jag att diplomatfamiljer i fattiga länder ofta får ett slags tunnelseende: Partyliv, golf, flaggbilar, rundresor i utrikesministeriets regi och lite nedlåtande vänlighet mot husfolket.

Det är inte spetälskesjukhusens och flyktinglägrens fattigdom jag tänker på utan på den vanliga grå vardagsfattigdomen. I Sverige skymtar vi den i tunnelbanan, på vårdcentralerna och vid vårreorna men den kommer oss liksom inte vid. Vi har väl lärt oss att man inte som förr i världen får fryna på näsan och tala om fattigfolk men hur många har varit i Rinkeby eller behövt köa hos en socialassistent?

I mitt yrke har jag ju som bland annat konsul måst arbeta med människor av andra raser och and-ra bakgrunder, nötts mot dem, diskuterat med dem, lyssnat till dem och, ofta nog, försökt hjälpa dem. Jag vet vad ?extreme poverty? innebär, den dryga miljard som lever under en dollar om dagen, men det är inte på dem jag syftar utan på folk i hyres-barackerna, slumkvarteren, tjänarlängan, vardagen. De och jag har levt parallellt med varandra i olika miljöer men vi har accepterat detta, har inte fördömt, inte yvts, vetat att Herrens vägar är liksom lite outgrundliga men att det får man finna sig i.

I väst har vi nu börjat få ett slags apartheid där vi aldrig ser den serbiske gatuarbetaren eller den moldaviska torgmadamen. Här har folk parties, köper hus, roar sig på krogen, golfen, bridgen. De menar sig ha gjort sitt och det går ju bra för Kina och Indien så varför ska man bry sig? Gärna antyder de något om bonus och pensionsavtal och ibland frågar jag vad de tänker göra med alla pengar: Läkare utan gränser, en stipendiefond kanske, en lärostol, så som många gör i USA? De begriper inte vad jag talar om. ?Jo, vi tänkte åka till Mauritius och sen kanske en safari till Antarktis.? Wigforss lärde oss att fattigdomen är lättare att fördra om den delas av alla men lättast är det ju när man inte ens ser den.

Det är alltså inte de utmärglade, hålögda aidssjuka krymplingarna på hjälporganens broschyrsidor som jag ser framför mig utan vanliga människor. Jag behöver se sådana runt omkring mig för att själv kunna känna mig som människa, en gruvligt gynnad sådan men dock någon som förstår. Och det gör man nog inte när man står i sommarsmoking, dricker champagne och flabbar åt sossar samtidigt som det finns mödrar i Calcutta som sticker ut sina barns ögon för att de ska bli bättre tiggare.

Så varför har jag själv inte gjort mer, engagerat mig med att bekämpa fattigdomen, då jag när jag var yngre? Nej, det är en pinsam fråga och jag har gott om färdiggjorda svar, barnen, jobbet, tiden, den alltför stora utmaningen. Nu känner jag skam över att inte ha gjort mer men också ett slags utanförskap. Carl Jonas Love Almqvist kom in på frågan när han skrev ?Den svenska fattigdomens betydelse?: Den som inför herrskapsfolk beskriver bondfolk förblir, skrev han, ?okänd av dem han älskar men hatad av dem som känner honom. Han förblir osedd av dem för vilkas ögon han egentligen tecknar men förkastad av dem vilkas intressen djupt och oblidkeligt strider mot hans?. Men, skrev han också, en bondpiga fick alltid sitta med vid bordet, herrskapshusan måste äta ensam.

Förr i världen fanns det i småstädernas och glesbygdens Sverige en närhet mellan människor, och på sina håll finns den väl ännu. I det föregivet klasslösa Tjeckoslovakien hände det däremot ibland att vi kördes runt av statliga chaufförer som fick vänta i sina Tatrabilar medan vi, herrskapet, bjöds på kalas. I Dalsland var det självklart att veterinären bjöds in på kaffe efter jobbet i lagårn, men lika självklart var det att också bjuda in Fridolf Jansson, chauffören från Andersons Åkeri.

Kanske var detta typiskt svenskt? Är det ännu det? Det finns ju, som Shake-speare påpekade, en värld utanför Verona och jag saknar fattigdomen ty den är, paradoxalt nog, en del av världens rikedom. Och man kan inte fatta Beethovens nia om man bara lyssnar till klarinettstämman.

Ny bok av Rösiö

Bengt Rösiö har nyligen utkommit med en bok, Beskt, sötsurt och sint, ännu ett knippe olydig texter. Den innehåller en rad av hans VLT-kolumner under de tre senaste åren samt en nyskriven artikel om sluttampen av Dag Hammarskjölds liv. Boken kan bara köpas direkt från författaren. Den som vill ha den bör sätta in 75 kronor (inkluderar porto) på Rösiös plusgiro 350134-3.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons