Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det ekonomiska kapitalets okontrollerbara liv

Finansmarknadskrisen breder ut sig över världen och i de flesta länder ställer finansmarknaden och näringslivet krav på att staten går in med stora stimulanspaket för att rädda företag och banker.

Annons

För att få perspektiv och bättre kunna analysera och förstå den nu stundande lågkonjunkturen behöver läsaren förhålla sig till diskussionen kring kredit- och valutaavregleringen på 1980-talet i Sverige.

Efter mordet på Olof Palme 1986 och den tidigare stundtals heta debatten om löntagarfondernas vara eller inte vara, tillträder Ingvar Carlsson posten som partiledare och statsminister. Bland det första han gör tillsammans med finansminister Kjell-Olof Feldt är att avreglera den svenska valutan, utan att först noga analysera eventuella konsekvenser på kort och lång sikt. En saklig och väl underbyggd analys borde ha lett fram till ett ekonomiskt regelverk som kunnat fungera på marknaden. Exempel på finansiella instrument som politiken överlåtit till marknaden är devalvering och revalvering.

Avregleringen av valutamarknaden innebar en väsentlig förflyttning av auktoritet över finansiella transaktioner. Det gavs inte något större utrymme för en konstruktiv debatt vare sig i riksdagen eller i massmedierna när det gällde avregleringsfrågan. Detta kan verka anmärkningsvärt med tanke på den politiska dignitet som frågan ändå måste ha utgjort för den svenska ekonomiska politiken. Följden av avregleringen gjorde att reglerna för valutahandel övergavs och att kronan på så sätt blev angripbar för spekulation utan några som helst hänsynstaganden till nationers och människors förväntningar om långsiktigt implementerande av den ekonomiska politiken. Detta gick stick i stäv mot den svenska politiska traditionen där politiken utformas och implementeras i samförstånd med de grupper i samhället som berörs av denna politik.

Det visar sig nu med avsevärd tydlighet att marknaden skulle vara i behov av ett väl fungerande ekonomiskt regelverk för att kunna styra upp kapitalet. Det var nog detta som var tanken med löntagarfonderna, att vara den kontrollmekanism som kunde reglera kapitalet så det kom löntagarna till del i form av löner, försäkringar och pensioner. För

Rudolf Meidner föreföll löntagarfonderna ha en samhällsekonomisk funktion. När löntagarfonderna inte genomfördes fullt ut blev det som att ge kapitalet mer bränsle och ett ökat utrymme för företagen att själva bestämma över sin kapitalplacering.

Det som ska kritiseras är kapitalets tillsynes okontrollerbara liv samt de stora multi-internationella företagen. I grund och botten handlar det om förtroende, både för marknaden och för företagen. Att allmänheten har fått en negativ inställning till företagen beror till stor del på de höga lönerna som betalas ut i form av bonusar och fallskärmar till företagsledarna. Det som borde tillfalla löntagarnas kapitalbildning i form av löner, pensioner och försäkringar används i stället till företagens spekulationskapital. Det förefaller råda en total avsaknad av ett ifrågasättande av nyliberalismen och den allrådande tilltron på de fria marknadskrafterna med minimal inblandning från staten.

Det kapitalistiska systemet som nu finns förefaller ha urholkat värdet på kapitalet till den grad att löntagarnas intressen inte längre kan tillvaratas. Fackföreningarna har mest att instämma i krisrapporterna från företagen. Ofta saknar de reella möjligheter att påverka. Om de hade haft tillgång till lön-tagarfonder, med ackumulerat kapital i form av pengar och aktier, hade de antagligen haft en annan och starkare maktbas. Dessutom kanske fonderna hade garanterat arbetarnas pensioner och avtalsförmåner. De hade kanske också bundit mer av företagens kapital i landet och därmed givit Sverige en i alla fall något stabilare ekonomi.

En liknelse som skulle kunna göras för att illustrera Ingvar Carlssons och Kjell-Olof Feldts beslut om att avreglera den svenska valutan skulle kunna målas upp i följande teckning: De båda befinner sig på en dammvall där dammluckan far all världens väg och Carlsson frågar Feldt ”hur ska vi få tillbaka vattnet i dammen” och Feldt svarar ”vi får väl fråga kapitalet”.

Örebro, har forskat i Olof Palmes retorik

Patrik Wikström

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons