Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Diktatorerna lär sig varandras knep

Annons

Varje år träffas de 22 arabiska inrikesministrarna för att utarbeta nya sofistikerade metoder för att mörda, tortera, hota, skrämma och förnedra obekväma medborgare. Före den 11 september försvann människor helt mystiskt eller i arrangerade olyckor. Numera, sedan Bin Ladins djävulska verk har inrikesministrarna fått en ny käpphäst. Motståndarna anklags för att vara islamister och därmed döms de som förrädare.

Den 2 juni mördades en kulturpersonlighet och stor demokrat

i den mörka arabvärlden, journalisten Samir Kassir. Hans bil sprängdes av syriska agenter mitt i Beirut. Kassir var ledarskribent i den libanesiska tidningen An-Nahar och korrespondent för den franska tv-kanalen TV5.

Det finns inget tvekan om den syriska inblandningen i detta fega mord. Kassir hade inte mycket till övers för vare sig Syriens Assad eller andra arabiska diktatorer. Därför röjdes han ur vägen. Mord, tortyr och summariska fängelsestraff hör till vardagen i den arabiska världen. Ändå blundar våra politiker för dessa fakta.

Egyptens farao Hosni Mubarak som regerar landet sedan ett kvarts sekel har hittat lösningen på sina problem hos en annan granndiktator, Tunisiens president Zinelabidin Ben Ali. När Colin Powell uppmanade Ben Ali att öppna vägen för demokratin hittade presidenten på en egen skräddarsydd lösning. Han utlyste ett referendum om ändring av den tunisiska konstitutionen.

I tron att förändringen skulle ge befolkningen en större frihet hade 99,97 procent lurats att rösta "ja". Förändringen visade sig vara att Ben Ali kan bli president hur länge han vill i stället för de två mandatperioder som lagen ger honom rätt till.

Mubarak lånade kejsaren Ben Alis kläder, arrangerade en pseudofolkomröstning om "paragraf 67" i den egyptiska konstitutionen och uppmanade, med hjälp av de helt statsägda massmedierna, folket att rösta ja eller nej. Denna paragraf skulle ge egyptierna rätten att avgöra

i direkta val vem som skulle bli deras president. Men denna förändring kommer att tillämpas bara efter valet av Hosni Mubarak.

Mubarak fick som han ville, han framstod som en sann demokrat och kommer att ställa upp för omval trots sina 79 år, varav över två och ett halvt decennium som enväldig härskare.

I den franska tidningen Le Monde publicerade journalisten Florence Beaugé en artikel den 30 maj om Tunisiens statsägda massmedier. Två dagstidningar Achorok och Al-Hadath har under en vecka utsatt journalisten, utgivaren av tidningen Kalima och människorättskämpen fru Sihem Ben Sedrine för de värsta förnedringsfalsarier.

På förstasidorna utmålas hon som "ett djävulsk kreatur", en "hatfylld kobra", ett "fnask som lånar sin kropp till sionister och frimurare" och många andra epitet som inga anständiga människor vill ta i sin mun. Förutom orden hade tidningarna gjort flera pornografiska fotomontage som fick fru Ben Sedrin att framstå som en sodomist, kopulerande med hundar och andra djur. Dessa falsarier delades ut till allmänheten i hundratusentals exemplar.

Det var inte bara fru Ben Sedrin som var målet. Detta var också ett effektivt sätt att skrämma varje medborgare, speciellt kvinnor så att de inte vågade säga emot.

Tunisiens 70-årige president Ben Ali har i 50 år verkat som chef för Deuxième Bureau (Säkerhetstjänsten). Där lärde han sig raffinerade metoder att undanröja sina antagonister genom att bryta ner deras nerver och isolera dem socialt. Ett öde värre än döden.

Fru Ben Sedrine, vars man är dömd till sju års fängelse för att ha vågat starta ett parti, har i över ett decennium varit föremål för en fruktansvärd psykisk och fysisk misshandel. Trots dessa flagranta och omänskliga beteenden omhuldas Ben Ali och hans fru Leila av en del politiker som Alf Svensson och den före detta italienske presidenten Fanfanis fru som gett Leila Ben Ali en medalj för "hennes utomordentliga insatser för friheten".

På en fråga från riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (fp) svarade utrikesminister Laila Freivalds med följande :

"Från Utrikesdepartementet, utrikesministern till Riksdagen. Svar på fråga 2004/05 : 1639 om pressfriheten i Tunisien :

Birgitta Ohlsson har frågat mig vad jag avser göra för att uppmärksamma hoten mot pressfriheten och fördöma trakasserierna av journalister i Tunisien.

Den svenska regeringen följer noga utvecklingen av mänskliga rättigheter i Tunisien, inklusive yttrande- och föreningsfriheterna. Sverige har en hög profil i MR-frågor…EU och Sverige uppmuntrar regelbundet de tunisiska myndigheterna att vidta åtgärder…Ett syfte är en fördjupad politisk dialog mellan EU och Tunisien…".

Detta är ett struntprat och en okunnighet utan like, fru Freivalds! Läs Le Monde av den 30 maj!

Abdel Zgaia

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons