Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Docent: Studenter ska ges goda förutsättningar till eget lärande

Annons
Flytta fokus! Trots goda intentioner har studenternas lärande hamnat i skymundan av organisationsförändringar, varumärkesdiskussioner och en övertro på tekniska hjälpmedel som genvägar till lärande, skriver Jonas Stier.foto: scanpix

Något har hänt i den svenska högskolan. För många av oss högskolepedagoger är mötet med studenterna skälet till vårt yrkesval. Ömsesidigheten i lärandet, att både bidra till deras lärande och lära sig av dem, är grunden för kunskapande.

Samtidigt upplever jag (och otaliga kolleger till mig) att avståndet mellan mig och studenterna, och mellan mig och högskolan som verksamhet har blivit allt längre de senaste 15 åren. Skälen är flera.

Att det har skett en stor förändring av högskolan är oomtvistligt. Alltmer fokus har lagts på utbildningens styrning (utvärderingar), former (marknadsanpassning) samt på högskolepedagogen som myndighetsutövare. Trots goda intentioner har studenternas lärande hamnat i skymundan av organisationsförändringar, varumärkesdiskussioner och en övertro på tekniska hjälpmedel som genvägar till lärande.

För många studenter uppgår den schemalagda undervisningen i dag till färre än fem timmar i veckan! Resten av heltidsveckan ska de bedriva självstudier, medan deras ”lärare” ägnar sig åt administration, forskningsansökningar, utvärderingar, kommittéarbete mm.

Därtill synes många studenter vara dåligt rustade för högskolestudier – ifråga om förkunskaper, attityder, motivation och eget ansvarstagande. Redan för tio år sedan visade en kartläggning vid Växjö universitet att den genomsnittlige heltidsstudenten ägnade ungefär en halvtid på sina studier. Många arbetar också vid sidan om sina studier – och studierna är inte deras första prioritet.

På samma gång står högskolan dåligt rustad för att möta dem som vill satsa på en utbildning, och vi högskolepedagoger ser och värderar inte alltid de färdigheter som studenterna besitter. Sämre studieresultat, studieavhopp och låg ”genomströmning” på kurser och program har lett till en ”uppstramning” i syfte att såväl effektivisera som kvalitetshöja verksamheten. Tyvärr är det fel lösning på problemet.

I dag hanteras pedagogiska utmaningar i studenternas lärande via en tilltagande ’’juridifiering” av verksamheten. Med högskolornas goda minne behandlas otillräckliga studieresultat som formella-juridiska frågor, som yttrar sig i överklaganden, krav på omprövning om betyg, diskriminering och anmälningar om kränkningar.

Naturligtvis ska sådant aldrig accepteras, och det har funnits behov av att tydliggöra högskolelärarnas myndighetsutövande roll. Men min poäng är att denna ’’juridifiering” har fått ske på bekostnad av den högskole-pedagogiska diskussionen – en förändring där personer med otillräckliga kunskaper om pedagogiska frågor har tillåtits vara ton-givande.

En olycklig följd av att ensidigt betona utbildningens formella aspekter är att högskolepedagoger väljer bort innovativa undervisningsgrepp av rädsla för anmälningar och kritik. En annan är att högskolan signalerar att student-lärar-relationen är en kundrelation – inte en ömsesidig, svårförutsägbar och utmanande pedagogisk relation.

Det pedagogiska mötet bör omgärdas av regler, men dess innehåll och resultat kan inte styras med regler. Inte heller ska vi erbjuda ”edutainment” eller ”ge” utbildning, utan goda förutsättningar till eget lärande. Jag säger till studenterna: ni får tillträde till vårt gym, vi instruerar och vägleder er, men träna måste ni göra själva.”

Staten måste inse att vi behöver fler timmar i gymmet. Det är dags att ge högskolorna ett resurstillskott – och öronmärka detta till undervisning och möten studenter och lärare emellan.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons