Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Du får inte dö, Mietek!

Annons

Döden klev in och satte sig i knäet på mig. Tungt och bestämt. Tillsammans tittade vi på dokumentärer om Förintelsen. När grävskoporna fyllde sina käftar med livlösa, tunna och utmärglade kroppar satt jag så långt fram på stolen att jag höll på att ramla ned på golvet. Jag ville liksom krypa in i vår tv, som vore det på det viset enklare att förstå den avgrundsdjupa grymhet som med dokumentärens formella språk klev in i min vardag och öppnade mina ögon.

Det här är 1960-tal och jag är en ung flicka i en lycklig familj i en välmående liten stad utmed Lagans strand i södra Halland. Jag slukar allt med skräckblandad nyfikenhet och hunger. I tv:s tonårstid känns det euforiskt att få ta del av något som hänt, så realistiskt och påträngande. Ingen spelfilm, eller teater.

Samtidigt så äckligt att jag vill kräkas. Det hänger lik från grävskopan; armar och ben som dinglar och rycker till. In i kameran kommer också levande döda staplade, revben som sticker ut, huvuden som är oproportionerligt mycket större än kroppen och med fullständigt tomma blickar.

Jag vill veta mera,men får naturligtvis inga som helst svar på hur tyskarna kunde bjuda in Satan som granne och följeslagare. Hur kunde det hända, frågade jag mig gång på gång där jag satt och storögt tittade på filmerna från Hitlers Tyskland; judeförföljelser i allmänhet och koncentrationsläger i synnerhet.

Långt senare har jag känt en obeskrivlig stolthet över att jag har fått och får arbeta på tidningar (Bohusläningen och VLT) som trotsade regeringspropåer och censur för att kritisera Hitler och nazismen. Kan man ge Stora Journalistpriset postumt så har jag givna kandidater! Sverige må ha en del att göra upp med som nation, men det fanns de som öppnade ögonen och begrep vad som ägde rum på nära håll i Europa och som gjorde vad de kunde för att få andra att se.

All den där avgrundsdjupasmärtan kommer tillbaka i veckan. Våndan och uppvaknandet jag fick som 10-åring framför tv:n. Den kollektiva skuld vi måste ta på oss, det historiska arv som vi inte får slänga av oss, eller slingra oss ur. För utan skulden kan det hända igen. Och det får inte hända igen.

Får inte hända igen!

Jag kramar Mietek Grocher och klockan stannar. Den historiska klockan, såväl som min egen lilla klocka. Jag känner vördnad och ett mycket stort allvar. Den till fysiken lille 78-årige mannen, som bjuder mig sin famn, har gäckat döden så många gånger. Han överlevde fem år i koncentrationsläger, något som 6 miljoner andra judar inte gjorde. Och med ens förstår jag varför döden lurades på Mietek. Han behövs ju så innerligt väl för att vi skall påminnas och känna mänsklighetens kollektiva skuld. Han har en uppgift så stor som ingen annan. Den att med sin kropp, sina minnen och sina berättelser, tvinga oss att se vad som hände i Europa för inte alls så länge sedan.

Det tågar brunskjortorpå Sveriges skolor. Det är som en våg som kommer och går; ibland är de fler, ibland färre. Just nu slår lärare, poliser och fritidspersonal larm om att nynazisternas slagord ljuder och att de fäster dekaler på skolorna. I Västerås, Hallstahammar och Surahammar. De, nynazisterna, säger att Förintelsen aldrig ägt rum. Det är min, och din, uppgift att se till att vi aldrig glömmer eller förnekar. För då kan det hända igen.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons