Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elisabeth Ivars: Dags för mer Rövardotter i vardagen

Annons
Kan ett Ronjaskrik dämpa uppbyggd frustration?Foto: TT

Som barn skrek jag rakt ut när jag blev arg. Lika filterlöst som befriande. Minns ett tillfälle då mamma bad mig dämpa mig lite då Kopparbergs marknads besökare inte verkade uppskatta min volym lika mycket som jag fann den befriande efter ett missöde med tappad skumraket. Jag förstod inte då var problemet med min uttrycksfullhet låg, något jag lärt mig med åren.

Lärt mig att anpassa min ljudnivå, språk och sätt att uttrycka mina känslor. Ett modifierat Ronjaskrik där frustration och känslokarusell förkroppsligas i ett skrik ut i tomma intet. Ståendes barfota i myllan och med armarna sträckta mot skyn mitt i ett kontrastrikt mjukt regn, ett regn som varken dämpar eller förstärker den nakna ilskan som släpper kroppens bojor.

Bröstkorgens häftiga rörelser, pupillernas ryckiga vibrationer och käkarnas anspänning. Tystnad, avslappning, omstart. Ilskan tänker jag mig så. Verklighetens ilska ligger dold bakom läppens krökning och rycket i ögonvrån. Tonfallet som plötsligt övergår från frågande till ifrågasättande.

Verklighetens ilska ligger dold bakom läppens krökning och rycket i ögonvrån. Tonfallet som plötsligt övergår från frågande till ifrågasättande.

Handen som inte ens förmås knytas i fickan utan enbart gör en liten rörelse dold i byxtyget. Ett kort ”ok” som sms-svar som hos avsändaren bär på så mycket irritation att telefonen borde vibrera. Mottagaren kanhända irriterande nog, vara omedveten om styrkan i de två bokstäverna.

Från barnårens problem såsom tappad skumraket och kompisar som flyttade till Härnösand till vuxenvärldens frågetecken kring budgethantering och klimatfrågor.

I takt med att problemen ändrat karaktär och grad, från saker som kunde lösas genom mammas tröstande ord till problematik som i vissa fall är olösbar - såsom dödens närvaro har sätten att hantera dem blivit mindre förlösande och effektfulla. En kontraproduktiv utveckling som lätt bygger upp en liten trasselsudd av känslor i maggropen.

I många avseenden föds vi som vita ark. Ark som med tiden fylls på med manualer och sätt att hantera vår vardag, sociala regler som gör att vi smidigt orienterar oss igenom livets möten med världen. Dessa ark är i den bästa av världar individuella och skapar en del av vår persona men utvecklingen tycks tvärtom gå mot att arken mer och mer blir kopior, samhälle och familj har färdigproducerade manualer gällande att hantera livet.

Ilskan har ett särskilt ark, på det finns regler såsom att inte skrika rakt ut, att anpassa sina ord och uttryck utifrån omgivningen, låta bli att lägga sig på rygg och sparka med benen vilt i luften.

Kommer dagen komma då vår välanpassade ilska är på sin absoluta topp, imploderar och resultatet blir ett vitt ark? Ett vitt ark som gör att vi inte längre vet hur vi ska få utlopp för frustration och ilska så det resulterar i ett rakt ifrån hjärtat ursprunget Ronjaskrik?

Ett Ronjaskrik som kanske drar lite i trådarna på trasselsuddet i magen, som dämpar uppbyggd frustration istället för att bygga på den? Jag hoppas och kommer kanhända testa i förhand, dags att vara lite mer Rövardotter i vardagen!

Ett Ronjaskrik som kanske drar lite i trådarna på trasselsuddet i magen, som dämpar uppbyggd frustration istället för att bygga på den?

Elisabeth Ivars

personlig tränare

Anmäl text- och faktafel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons