Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En kvarts miljon kurder drevs på flykt

Annons

Den man som är känd under namnet "Kemiske Ali" står nu inför rätta. Han ledde Anfal-kampanjen i Irak våren 1988.

Ordet Anfal betyder krigsbyte. I versen al-Anfal i Koranen står att de islamiska soldaterna har rätt att behålla ett krigsbyte som de erövrat från icke muslimer. Men man måste dela ut en fjärdedel av bytet till faderlösa barn och fattiga muslimer.

Syftet med Anfal-kampanjen mot kurderna var att krossa den kurdiska gerillan genom att utplåna landsbygden. På så sätt skulle gerillan förlora sina gömställen, mat och medicin.

När jag skrev romanen "Saddamland" läste jag tusentals dokument om Anfal. Det ena var mer skrämmande än det andra. Dokumenten innehöll bilder, intervjuer av såväl förövare som offer. Det var svårt att tro att människor kan vara så onda och så hänsynslösa. Här kommer ett utdrag ur en av intervjuerna med ett ungt offer:

"Konvojen kom fram, det hördes ett hav av hjärtskärande gråt och vädjanden. Tusentals familjer, män, kvinnor och barn skrek och grät samtidigt och vakterna slog hänsynslöst omkring sig för att tysta ner dem.

Fyraåriga Razawa tryckte sig intill sin mor och dolde ansiktet med armen. Hon förstod inte riktigt vad som hade hänt. Ayshi omfamnade sin mördade dotter. Hon var genomdränkt av hennes blod. Hon vägrade först att lämna ifrån sig sin dotter, men vakten slog och sparkade henne, han drog henne i håret och slängde ut henne från militärlastbilen. Hon lämnade sin döda dotter på lastbilsflaket. Hennes familj hörde Ayshis klagande, men de var bakbundna och bar ögonbindlar."

"Vakten hängde kvinnan i hennes långa hår och lämnade henne hängande tills hon dog."

Fångarna blev först av med allt de hade med sig, sedan blev de sorterade i grupper. Tolvårige Taymor hamnade i pojkgruppen. Det värsta för honom var på nätterna när vakterna besökte barackerna, det hördes bara gråt och vädjan! Varje dag dog kvinnor, många gravida, eller med små barn. De svalt ihjäl eller dog av sjukdom. Det var pojkarnas uppgift att begrava de döda. En dag hittade Taymor sin mor och en av hans småsyskon i högen med döda.

Varje dag kom nya transporter och körde vidare. Taymor mindes inte mycket av den 16 timmar långa resan till öknen: Det var mörkt och han var törstig och somnade av hunger och utmattning. Många klarade sig inte, det hände att gravida kvinnor födde i bussen. När en gång en gravid kvinna vädjade till vakten att få dricka lite vatten: pekade vakten på sitt kön och sa; "Du får dricka ur den!"

Mitt i natten kom konvojen fram och vakterna öppnade sidodörren bredvid en stor grav. När Taymors tur kom sköt soldaten och sekunder senare föll han i graven som redan var full med döda och halvdöda! Taymor kröp lite ovanpå högen och plötsligt reste han sig upp. Han fick stor hjälp av grävmaskinens ljus. Han kravlade över de döda tills han nådde gravkanten. Han lyckades smyga ut.

En bit från graven gömde han sig i sanden och bad: "Ge mig vingar och låt mig flyga härifrån". När grävmaskinen täckte gravarna och försvann därifrån reste Taymor sig och sprang. Dagen efter vaknade han i den ockrafärgade öknen. Skottskadad i bägge axlarna strövade han omkring planlöst i timtal, men som tur var träffade han på en beduinfamilj.

Anfal-kampanjen är en av de grymmaste exemplen på etnisk rensning som ägt rum efter andra världskriget. Den är till sin art en kopia av förintelsen, men i mindre omfattning. Allt var utstuderat och noggrant planerat och gick ut på att bönderna skulle lida. De väntade i timmar på att bli registrerade. De väntade i timmar på att komma in i fängelset. Man satte ögonbindlar på dem. De väntade hela dagen, men de fick ingen mat och ingen fick gå på toaletten eller dricka ett glas vatten. Hela den irakiska statsapparaten samarbetade effektivt med varandra och planlade till och med de små detaljerna som busskommunikation, grävmaskiner, fängelser och förvaringsplatser, baracker, dödsläger.

182 000 civila kurder blev utan urskiljning dödade: kvinnor, gravida, barn, spädbarn och ofödda barn, unga som gamla, friska som sjuka. Hundratals unga vackra kurdiska flickor såldes efter systematiska våldtäkter vidare som pigor eller sexslavar i arabiska länder. En kvarts miljon kurder drevs på flykt och alla dessa har förlorat en eller flera släktingar och ibland hela sin familj. Armén jämnade deras byar med marken och dessutom blev de plundrade på allt de hade.

Att ställa Saddam och Kemiske Ali inför rätta är inte en tillräcklig upprättelse mot den kvarts miljon levande offer som drabbades hårt av dessa övergrepp. I dag har den kurdiska regeringen ett stort ansvar, men tyvärr har de vänt ryggen till dessa anfal-offer. Den stora tragedin används enbart för politiska syften. De har inte ens bett den irakiska centrallregeringen att officiellt erkänna folkmordet på kurder och att betala skadestånd till offren, de hade inte ens gjort ett allvarligt försök att flytta rättegången till Kurdistan.

Hama Dostan

Anfal-kampanjen i Irak var på många sätt en kopia av Förintelsen, men i mindre omfattning, skriver författaren Hama Dostan, Västerås.

"Kemiske Ali", Ali Hassan al-Majid, ledde Anfal-kampanjen mot kurderna i Irak, ett av de grymmaste exemplen på etnisk rensning efter andra världskriget.

Foto: Pressens bild

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons