Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

EU-politikerna får skörda vad de sått

Annons

2004 dominerades EU av utvidgningen. 2005 blir året då folket röstar om utvidgningen ska fungera.

Oavsett alla försäkringar om motsatsen är EU utformad av en elit. I snart 50 år har samarbetet drivits på av politiker och byråkrater. Den folkliga förankringen har varit försumbar.

Det innebär inte att EU är till för eliten. Tvärtom. Europasamarbetet utgår från att folk och länder vill och kan komma överens. Men syftet skyms och kan lätt misstänkliggöras just därför att vanliga människor så sällan förstår eller ges insyn i beslutsprocessen.

EU:s nya konstitution är ett strålande exempel på hur illa, trots de bästa av föresatser, det kan gå. Följande har inträffat:

I december 2001 gav toppmötet i Laeken ett konvent, främst bestående av EU-parlamentariker och nationella parlamentariker, i uppdrag att ta fram ett förslag till ny konstitution. EU beskrevs som otymplig, odemokratisk och ineffektiv. Organisationen var illa skickad att klara intaget av tio nya medlemmar.

Konventet inledde sitt arbete under våren 2002 och lyckades mot alla odds komma överens. Sedan inledde regeringarna förhandlingar. I juni 2004 enades de. Konstitutionen kan träda i kraft tidigast i slutet av 2006. Men först måste de enskilda staterna godkänna förslaget.

Hela denna långdragna och arbetskrävande procedur drogs i gång för att göra EU bättre. Politikerna var genuint oroade över den ökade klyftan mellan dem och Europas medborgare. Konventet gav det civila samhällets representanter, föreningar av olika slag, möjlighet att påverka förslagen. Arbetet präglades av öppenhet och pragmatism.

Med andra ord: Konstitutionen är i hög grad resultatet av en demokratisk tågordning. Möjligheten att påverka har varit stor. Många länder, inte minst Sverige, har ansträngt sig hårt för att engagera medborgarna.

Ändå beskriver med framgång konstitutionens motståndare förslaget som en fara för demokratin och ett elitistiskt projekt. Hur är det möjligt?

Jag ser två, sammanhängande, förklaringar. Många skjuter ifrån sig allt som har med EU att göra. Vilket i sin tur innebär att de är okunniga. En misstänksam och oinformerad allmänhet är därför beredd att tro det värsta om konstitutionen. Som dessutom är lång, omständlig och delvis illa skriven.

Politikerna, förkunnar Brecht, får det folk de förtjänar. De får nu också skörda vad de sått under uppbyggandet av EU. Alla dessa år av hemlighetsmakeri och ogenomtränglig byråkratjargong har skapat betydande bortträngningseffekter. Entusiasm, förtroende och intresse kan inte kommenderas fram.

2005 och 2006 kommer minst åtta länder att folkomrösta om förslaget. I några av dem, främst Storbritannien men också Frankrike och Polen, kan det bli nej. Och då rasar allt. Konstitutionen måste godkännas av samtliga medlemsländer för att träda i kraft. EU tvingas fortsätta att leva med sin nuvarande, odemokratiska och dåligt fungerande, ordning.

I detta ligger förstås åtskillig ironi. Europaprojektet riskerar att haverera när folket ges chansen att göra EU bättre. Men här finns ingen anledning att moralisera. Väljare som påtvingas ett förslag de knappt förstår får sina farhågor besannade. De känner sig svikna och tagna för givna av eliten. Många lär ge igen och rösta nej. Det är en högst beklaglig men fullt förståelig motreaktion.

Mats Wiklund

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons