Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Europeisk vändpunkt väntar

Annons

En organisation står och faller med sina anställda. Det är en sanning som nästan blivit en klyscha. Och den gäller i högsta grad för EU.

Var och en som följt Europasamarbetet de senaste åren har kunnat konstatera problemen: stagnation, ömsesidig misstro och en växande spricka mellan politiker och väljare. Utvecklingen måste hejdas och kanske, kanske, sker det 2007.

Att de europeiska staterna lever i större frihet och fredlighet än någonsin beror på många omständigheter men den viktigaste är ledarskap. Och i ledarskap ingår förutom framsynthet och uthållighet en viss portion mod. I bland måste man våga ta risker och gå mot strömmen.

Landvinningar som vi nu tar för givna är resultatet av idéer och förslag som framstod som nästan orealistiska och slöseri med tid när de presenterades för 25-30 år sedan. Men de lade grunden till en politik som i dag ger oss rörlighet, öppenhet och samarbete mellan länderna.

Oförmågan att bygga vidare på och dra ut konsekvenserna av vad som åstadkommits är EU:s stora misslyckande och orsaken till dagens besvärliga läge. Gång efter annan visar politikerna att de saknar det mod som krävs för att driva på utvecklingen. I stället för att utnyttja unionen lägger de ansvaret för egna misstag och brister på -Bryssel-. Med resultat att väljarna allt mer frestas av opportunistisk nationalism och enkla budskap som bidrar till att ytterligare sänka EU:s förtroende.

Europas utmaning de närmaste åren blir att hålla ihop. 27 medlemmar - 1 Januari 2007 anslöt sig Rumänien och Bulgarien - utgör lika mycket risk som möjlighet. Fortfarande dominerar det löftesrika men risken att splittring och oenighet slår över i permanenta motsättningar är betydande. Kriserna och de politiska blockeringarna i flera nya medlemsstater beror inte bara på inhemska förhållanden. I ett EU med en klar och gemensam rörelseriktning skulle de inte ha antagit sådana proportioner. Debatten om Turkiets medlemskap hade heller aldrig blivit så destruktiv.

Jag ser två skäl till att en vändpunkt trots allt närmar sig. Ett är att den i träda lagda konstitutionen för EU åter kommer upp på dagordningen. Det tyska ordförandeskapet kommer de närmaste sex månaderna att lägga ned stor kraft på att uppnå enighet om ett förslag, ett slags minikonstitution, som skulle kunna börja gälla 2009.

Det andra är att både Frankrike och Storbritannien får nya ledare 2007. Avsikterna hos en premiärminister Gordon Brown och en president Nicolas Sarkozy eller Ségolène Royal är naturligtvis omöjliga att säga något bestämt om. Men en maktväxling leder nästan alltid till nya initiativ. Chansen ökar därför att EU:s politiska dödläge bryts.

Det är i alla fall min förhoppning för det nya året. Samt att Sveriges nya regering gör allvar av löften att spela en aktiv roll i Europa. Upp till bevis, Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt! Våga visa lite mod.

Mats Wiklund

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons