Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Få fördelar med stordrift i regionen

Annons

Folkpartiet har i regeringen fått hela ansvaret för utbildningspolitiken. Jan Björklund har med stor iver kastat sig in i ett reformarbete för skolan. Men finns det några planer på universitetsområdet, och vad går de ut på i så fall?

Frågan är befogad och har en särskild

aktualitet för Västerås, Eskilstuna och Örebro, eftersom det finns planer på en fusion av Örebro universitet och Mälardalens högskola. Vad finns det för anledning? Tror styrelsen för Mälardalens högskola att det är en vinst för högskolan, att vara en del av en "större" enhet under alla omständigheter? Sätter den några villkor för ett samgående?

Sverige har nu ett lapptäcke av universitet och högskolor, som formellt ger utbildningar av samma slag och samma kvalitet. Forskning skall förekomma överallt, även om alla inte får ge forskarutbildning. Sedan 1998 har ett avgörande instrument i universitetspolitiken varit begreppet "vetenskapsområde". Högskolor har kunnat ansöka om att få "vetenskapsområde" för teknik, naturvetenskap, humaniora-samhällsvetenskap eller dylikt.

Genom 1998 års beslut förespeglades högskolorna, att de skulle kunna få rättigheter till forskarutbildning på olika områden, om de investerade i forskning och professurer och skapade förutsättningar för forskarhandledning. En del tog detta på mer allvar än andra, och satsade mycket på nya högre tjänster. Mälardalens högskola var en av dessa. Den sökte och fick "vetenskapsområde" för teknik och man ville få det också inom humaniora-samhällsvetenskap - eller få universitetsstatus.

Men det är inte bara högskolorna som skiljer sig inbördes utan också universiteten. Där finns ett A-lag av "gamla och välställda" universitet - i första hand Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg. Det finns också ett B-lag, som utgörs av de "unga och påvra" universiteten - framför allt de i Luleå, Karlstad, Växjö, Örebro och Mittuniversitetet. Karakteristiskt för de "unga och påvra" är att de inte alls har samma resurser som de "gamla och välställda".

Har Lars Leijonborg en annan inställning än sin företrädare Leif Pagrotsky? Den senare förklarade 2006 att inga nya forskarutbildningar skulle tillkomma och i realiteten att ambitiösa högskolor satsat fel, när de försökte leva upp till riksdagsbeslutet 1998.

Jag vill hoppas att en ny universitetspolitik skulle innebära att begreppet "vetenskapsområde" avskaffades helt för rättigheter att ge forskarutbildning. I stället borde man tilldela olika typer av läroanstalter olika uppdrag inom forskningen. Ett viktigt uppdrag är att hålla svensk forskning i kontakt med världstoppen beträffande teoriutveckling inom de olika discipliner som finns (under ständigt fortgående avknoppning och förändring). Detta är ett uppdrag som bara "de gamla och välställda" universiteten har resurser att klara av.

Ett andra uppdrag skulle vara att utveckla tematiska forskningsprofiler som ligger på gränsen mellan olika traditionella discipliner. Syftet med en sådan forskning skulle inte uteslutande vara teoretiskt utan också att skapa forskningsresultat, som kan nå direkt praktisk användning. Mälardalens högskola borde vara lika kvalificerad som de nya universiteten att ta på sig ett uppdrag av detta slag. De borde då också ges ställning som universitet.

En tredje typ av forskningsuppdrag skulle kunna ges till vissa högskolor. Dessa uppdrag skulle gälla forskning på engivna tematiska områden, till exempel IT, havsforskning eller dylikt. Uppdragen skulle gälla läroanstalterna, inte lärarna. Deras forskning skulle avgöras av anslag och egna ambitioner.

Ett tydligt system skulle eliminera revirdiskussioner och prestigebundenhet. Om Örebro universitet och ett framtida Mälardalens universitet så önskade, kunde en sammanslagningsdiskussion äga rum. Då kunde man fokusera på de fördelar en fusion skulle ha för att universiteten skulle kunna genomföra sina uppdrag. Utan prestige borde även de nu pågående förhandlingarna kunna ge till resultat, att rektor och administration skulle kunna sitta i Västerås eller Eskilstuna lika gärna som i Örebro, och det vore säkert en fördel om rektor inte direkt knöts till något specifikt campus utan gav uppdrag till tre underordnade campusledare.

Men en fusion bör inte äga rum för att ett universitet skulle bli "stort". Stordriftsfördelarna inom universitetsvärlden är få.

Är en ny universitetspolitik att vänta, Lars Leijonborg? Den skulle behövas.

Rolf Torstendahl

Professor emeritus vid Uppsala universitet

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons