Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fakta finns – nästan alltid

Annons

Försommaren 1974 kom jag till Saudiarabien som Sveriges förste där bosatte ambassadör. Det var i oljekrisens början och alla ville veta hur man bäst kunde hjälpa saudierna sätta sprätt på deras nya pengar. En ambassad med chargé d’affaires hade vi haft men den var strukturerad för de blygsamma behov som gällde i ett avlägset land utan nämnvärd svensk koloni. Personalen bestod av mig, en kanslist och en trött gammal palestinier. Ingen saudier, än mindre - förstås – någon saudiska. Inga böcker, dock en bokhylla där man förvarade Statens officiella utredningar. Jag begärde anslag för att prenumerera på tidningar och fick svaret att det kanske kunde övervägas inför nästa årsskifte.

Räddningen kom i form av ett brev från en kollega som var handelsråd i London och oombedd skickade mig en bilaga till Financial Times. Den handlade om Saudi-arabien och hade förfärdigats i samråd med University of Durham. Senare fortsatte han och andra kollegor att skicka mig artiklar och specialnummer om emiraten, Qatar och andra länder om vilka jag föga visste men som jag förväntades bevaka. När jag bad UD:s utbildningssektion att få gå en snabbkurs på London School for Oriental Studies fick jag svaret att det väl vore billigare att fråga på Exportrådet nästa gång jag kom hem.

Detta lärde mig att – nästan – all information finns, det gäller bara att hitta den. Jag kunde nu plagiera och i något så när lättsmält och överskådlig form skicka hem världspressens artiklar om ”mina” länder. Materialet var ju så offentligt det kunde vara, men på UD hemligstämplade man det så jag fick börja skicka stenciler direkt till företagen.

Som kanske någon erinrar sig har jag skrivit en del i VLT om Dag Hammarskjölds död, en fråga jag ägnat några år av mitt liv. Men ingen vill ha fakta. Det värsta dravlet har kommit från fransmannen de Kémoularia. Men en hög UD-man hävdade att Dag satte stort värde på honom så det måste vara sant. Hammarskjöldfonden har publicerat utdrag ur en FN-mans dagbok som är rena fantasier men de förblir oemotsagda

KG Bergström ringde mig en gång om att någon anonymt skrivit att sydafrikaner fäst en bomb i Hammarskjölds plan och samtidigt lovat honom en kvartersbomb att släppas på Katanga. Någon hörde i hissen att Bunche sade till Urquhart att besättningen varit full. Och, för den delen, nu i somras frågade en Torekovdam om jag trodde det var sant att klassförrädaren Palmes hustru låtit mörda sin man.

Härom dagen ringde Leif Hellström och frågade om en sak. Han är flyghistoriker och har skrivit ett magnifikt innehållsrikt verk om FN-flyget i Katanga, en outtömlig samling namn, fakta och fotografier. Den har tryckts i 3 000 exemplar varav 1 400 sålts, mest till flyghistoriker. Den känner få till, samtidigt som utländska journalister kommer hit för att skriva böcker om Hammarskjöld på grundval av intervjuer med de personer som alltid dyker upp i det sammanhanget och som har sin egen agenda.

Sanningen finns någonstans men medier föredrar att fråga kända tyckare. USA har haft tillgång till all tänkbar information om Irak och Afghanistan men ändå går det galet eftersom de inte begriper sig på muslimer.

Läsare har bett mig skriva om miljö-hotet som de menar har blivit orimligt överdrivet. Kanske har de rätt men skriva därom vill jag inte ty jag behärskar inte materian och därmed kan jag inte heller fråga mig fram. Det räcker nämligen inte att ställa frågor utan man måste också veta vilka frågor man ska ställa. Om man inte själv behärskar ämnet leder intervjun bara till ett jaså. Svenska tidningar har ju inte samma resurser som till exempel Herald Tribune som kan sätta en reporter på att i veckor gräva i ett ämne och ställa obehagliga frågor. I Sverige tiger vi med tsunamibanden, styckmordet och vem som egentligen begick de mord Tomas Quick ”erkände”. Att landshövding Marianne Samuelsson måste avgå berodde på att en - ”illojal” - tjänsteman bandade hennes föredragning. Att lokalpress så ofta är bättre än rikspress beror nog på att man är närmare den verklighet man bevakar.

Myter sprids genom skvaller och ovederhäftighet, och vi människor har en inbyggd förmåga att sålla bort sånt som inte passar in i vår föreställningsvärld, som när USA gick till krig på en falsk uppgift om massförstörelsevapen.

De viktigaste egenskaperna för oss som vill följa med världshändelserna är nyfikenhet, skepsis och ett levande intresse för människor, men de kraven uppfylls inte alltid.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons